DELA
Foto: Ida K Jansson

Vem betalar priset för Pafs ambitioner?

Först höjer man arvodet för ledningen. Sedan skär man ner på personalen. Är det en lyckad strategi för landskapsägda Paf att nå sina ambitiösa mål?
Paf ska bli det mest ansvarsfulla bolaget i branschen, samtidigt vill man se tillväxt internationellt och man vill fortsätta ge bra avkastning till den tredje sektorn. Det kan kosta 25 arbetsplatser, enligt den information som basunerades ut i förra veckan.

Samtidigt ruckar man inte på de höga arvodena som toppskiktet i bolaget nyligen fick. Förståeligt så väcker det både frågor och irritation.

Det var i slutet av maj i år som landskapsregeringen fattade beslutet om att höja Paf-styrelsens månadsarvode så att ordförande får 2 400 euro/månad, viceordförande får 1 350 euro/månad och ledamot 1 000 euro/månad. Utöver detta betalas ett mötesarvode om 500 euro per möte. Även Pafs vd fick högre lön vid årsskiftet, vilken landade på 28 000 per månad

”Det är inte en ansvarsfull ägarförvaltning att fatta beslut som innebär att styrelsen är underbetald”, skrev landskapsregeringen i sin motivering då.

Men är det ansvarsfullt för ett landskapsägt bolag att måla upp visioner och ge riktlinjer som innebär att man skär ner underifrån samtidigt som man lägger mer grädde på toppen?

Det kan väl anses rimligt att Paf och regeringen haft vetskap om vad de höjda kraven och målsättningarna skulle medföra redan vid utgången av maj. Man måste ju då ha vetat att personalnedskärningar var ett stundande faktum. Att man då valde att ”kompetensbelöna” styrelsen med summor som fick många att se rött, kan ses som en skymf mot personalen som tre månader senare får se sina jobb på stupstocken.

Det är bra med höga ambitioner och Paf har förtjänstfullt tagit åt sig kritiken efter förskingringsskandalen. Och man har inte hymlat med att bolaget konstant tampas med ett etiskt dilemma – är det försvarbart att jobba i en bransch där folk ibland far illa, trots att pengarna går till välgörande ändamål?

Det senaste året har inneburit en självrannsakan för Paf och en ögonöppnare för allmänheten. ”Folk insåg att de finns en liten grupp som spelar för mycket, och att det är så branschen ser ut, även hos Paf”, sade kommunikationschef Anders Sims i en intervju med Nya Åland i slutet av juni. Han kallade den krisartade tiden för en nyttig process.

Men efter den processen verkar det som att man nu från ledningshåll svänger skutan åt än det ena hållet och än det andra. För vad säger det om ett bolag om man inom loppet av ett år drastiskt höjer arvoden för ledningen men samtidigt skär ner i antalet anställda? Och samtidigt trumpetar ut högtflygande mål?

Kanske säger det att det någonstans råder obalans.

Här finns det skäl att vända blicken mot regeringen, under vars direktiv spelbolaget verkar. Och kanske är det här skon klämmer. Paf-pengarna är oumbärliga för landskapet, men förskingringshärvan har dragit pengasäcken i smutsen. Så man måste se till att bolaget blir ansvarsfullt, vilket betyder att intäkterna minskar, samtidigt som man måste generera lika mycket pengar. Det blir snabbt en ohållbar ekvation.

Paf-pengarna går inte bara till ideell verksamhet, utan fyller ut budgeten där det behövs. Spelpengarna har i tiden bland annat använts för bygget av Gullåsen och sjöfartsmuseet. Hälften av budgetposten för landskapets kulturverksamhet stöds med Paf-pengar. Landskapet är således beroende av spelinkomsterna, men likväl riskerar jakten på stödpengarna nu att lämna arton ålänningar arbetslösa.

Internationell breddning, etisk företagsamhet och fortsatt hög lönsamhet. Och allt på samma gång. Det är ett knivigt dilemma. Men frågan kvarstår, är det verkligen personalen som ska balansera på eggen eller måste regeringen kompromissa med sina krav?

Oavsett, så skulle det kanske varit snyggare att inte ge ledningen ett lönelyft för att några månader senare skära ned på personalstyrkan. Ett sänkt förtroende bland personalen är knappast vad som behövs för att lösa ekvationen.