Vem är det som uppfinner hatet?
Det sägs att kärleken är blind, men avser man då äkta kärlek eller förälskelse? Sannolikt det senare.
Riktig kärlek kan man tala om först när den omfattar också det älskade föremålets fel och brister.
Veckan har varit fylld av uttalanden om den israeliska attacken i början av veckan på en konvoj av fredsfartyg på väg mot Gaza.
Ledande politiker och humanister lika väl som mängder av vanliga människor har tagit avstånd från attacken och i mer eller mindre skarpa ordalag fördömt Israels handlande. Också USA har låtit förstå att det där inte var bra, även om man har gjort det mycket försiktigt.
Inom Israel förekommer kritik, främst för att det hela genomfördes så klumpigt. Där fördömer opinionen inte att man ville stoppa konvojen utan det gjordes så himla dåligt.
Men så finns det en grupp, som med alla medel försöker skylla på den andra parten – den som förvarade sig med påkar och andra tillhyggen (detta enligt israeliska uppgifter) när fartygen bordades på internationellt vatten.
”Israel måste få försvara sig”, säger dessa trogna Israelvänner.
Och om man då kämpar emot när Israel attackerar, då hindrar man Israel från att försvara sig? Logiken är inte genomtänkt.
Den här gruppen Israelvänner bär sig åt som den blinda kärleken; ser inga som helst fel eller brister hos det älskade föremålet. Om man skulle våga öppna ögonen, se att inte heller Israel är perfekt i alla lägen, då skulle försvaret bli så väldigt mycket starkare. Då skulle det vara äkta.
De som försöker se klart, de som försöker bedöma vad som är rimligt och vad inte i olika staters agerande, de får höra att de hatar. Om man kritiserar Israel så hatar man judar, eller är åtminstone antisemit. Som om Israel och judendom är synonymer.
Hur många tror på fullt allvar att de som fördömer blockaden av Gaza gör det för att den upprätthålls av judar? Den fördöms för att den är inhuman, för att folk lider. Det spelar ingen roll vilken ras eller religion det är på vare sig de ockuperade eller de ockuperande, det är situationen som sådan, handlingen som fördöms.
Samma resonemang har förts i samma eller besläktade kretsar när det har gällt USA. Om man inte älskar stormakten USA så hatar man den. Om man försöker sig på en kritisk granskning så är man ute för att skada (som om det ens var möjligt).
Logiken blev sällsynt tydlig när de kritiska rösterna ökade under Bush-regimen. Den som inte gillade Bush hatade USA – enligt vännerna (eller var kommunist, vilket är ungefär samma sak). Att många av kritikerna hade haft en annan inställning under Clintons tid och åter en gång låter hoppfulla efter att Obama kom till makten, det fick inte beskyllarna att inse att kritiken inte gällde folket eller landet utan ledningen.
Inställningen att alla går i otakt utom man själv leder så småningom till att ingen längre lyssnar. Och finns det ingen diskussion så kan man inte heller övertyga med argument. Vem förlorar på det?
De blint förälskade är inte så många, det spelar inte så stor roll vad de tar sig för. Det bekymmersamma, sett ur deras synvinkel, är att de förstör för den sak de tror på och vill försvara. Men det är kanske mera deras problem än andras.
