Världen har blivit fattigare
En av de mest hoppingivande, respekterade och uppskattade människorna på planeten har lämnat oss. Nelson Mandela visade att det går att förlåta, och vann en hel världs hjärtan.
I 27 år satt han fängslad för att ha kämpat mot ett system som slog fast att vita var överlägsna färgade medborgare. Han fick se sina färgade bröder och systrar falla offer för den vita makten, och se ett helt folk förtryckas av en minoritet vita.
När han slutligen, efter en enorm kampanj som spände över hela världen fick lämna sin fångenskap proklamerade han en sak:
Försoning.
Nelson Mandelas liv har flera gånger blivit film, hans historia har skrivits tusentals gånger. Men den kan aldrig berättas för ofta.
Han föddes i den lilla byn Mvezo som ett av tretton barn. Han dog som den största symbolen för rättvisa och demokrati.
Vi kan inte nog tacka Mandela för hans insatser. Hans insatser för sitt land och den förtryckta majoriteten. Hans insatser för den vita minoriteten efter Apartheids avskaffande. Hans insatser för att lyfta fram kampen mot Aids i Afrika. Och, förstås, hans insatser för att ingjuta hopp i en hel värld.
President Barack Obama sa i sitt tal efter Mandelas död att vi förmodligen inte kommer att få se Mandelas like igen. Vi får innerligt hoppas att han har fel.
Världen behöver ha personer som Mandela, Ghandi, Moder Teresa. Sådana personer som genom sitt agerande och sitt offer gör världen till en bättre plats att leva på. Inte kanske i första hand tack vare de faktiska beslut de tar, utan för den vägledning de ger till oss andra. De ingjuter mod i den svage, de ger hopp till den som förlorat tron, de får oss att tro att det går att förändra även det mest svårrubbliga.
Utan sådana personer kommer världen att bli fattigare, mindre hoppfull och en sämre plats att leva på.
Nu har Nelson Mandela, efter en tids sjukdom, lämnat oss. Efter sig lämnar han ett arv som måste förvaltas. Det om att människor, hur olika de än är, kan leva tillsammans sida vid sida.
Han lärde oss att sträcka ut handen, oavsett om den andra handen tillhörde vän eller fiende. Han lärde oss att försoning är bättre än konfrontation.
Mandelas ord och handlingar ekar också i huvudet när man tänker på de senaste dagarnas debatt om huruvida Åland ska eller inte ska ta emot flyktingar från Syrien. ”Vi har inte råd”, har det hetat. ”De passar inte in”, har det sagts.
Hade Mandela tänkt på samma sätt när han tillträdde som Sydafrikas förste svarta president 1994 hade han slängt ut eller förtryckt de vita.
I stället såg han att det sydafrikanska samhället hade allt att vinna på att söka försoning mellan de tidigare förtryckarna och de förtryckta. Han gjorde Nationalistpartiets ordförande, den tidigare presidenten, F W de Klerk till sin vicepresident för att visa vilken väg Sydafrika måste gå.
Arvet efter Mandela måste också förvaltas i Sydafrika. Det finns krafter som vill överge försoningspolitiken och vill skapa ny konfrontation mellan färgade och vita.
Det vore inte bara ett svek mot den viktigaste politiker och landsfader Sydafrika haft, det vore också dumdristigt.
Olikheter stärker ett samhälle. Både i sydligaste Afrika, Europa och Åland.
Låt oss förvalta Mandelas arv och sträcka ut en hand.
