Varför värderar tingsrätt och hovrätt bevisen olika?
”Allt handlar om hur man värderar bevis.”
Så säger presidenten i Åbo hovrätt om en rad friande domar i sexbrottsmål.
Och vad säger det i så fall om Ålands tingsrätt?
Åbo hovrätt har hittills under 2000-talet upphävt tre av fyra fällande domar från Ålands tingsrätt i våldtäkts- och sexbrottsmål. Den fjärde överklagade domen har man ännu inte behandlat.
En dom i tingsrätten nyligen har åklagaren låtit bli att överklaga inför risken att också den domen skulle upphävas.
Det är alldeles uppenbart att någonting här inte stämmer.
Hovrättens president Antero Pajala är irriterad över att saken diskuteras. Det handlar enligt honom om hur man värderar bevis och den frågan kan inte diskuteras. Varför inte?
Om tingsrätten och hovrätten värderar bevis så olika att den ena fäller gång efter gång och den andra friar gång efter gång, då finns det all anledning i världen att diskutera hur man skall värdera bevis.
Hovrättspresidenten säger att fallen är för få för att man skall kunna diskutera rättspraxis. Det går med andra ord inte att dra slutsatsen att tingsrätten ser strängare – för strängt? – på de bevis som läggs fram än vad hovrätten gör.
Men trots allt. I tre fall har någon antingen dömts oskyldig av tingsrätten eller friats av hovrätten trots skuld. Vilar rättsväsendet på så instabil grund?
Och gäller det här enbart våldtäkter och andra sexbrott eller gäller det också rattfylleri, försnillning och andra ekonomiska brott, misshandel, mutaffärer och annat som folk sysslar med när de ställs inför rätta?
Det vet vi inte. Det förs ingen egentlig statistik. Och man får den mycket bestämda uppfattningen att det inte heller anses angå oss.
Vem är rättsväsendet till för? Domstolarna? Brottslingarna? Samhället?
Med det här inte sagt att det inte kan vara just så, att det av en tillfällighet råkade bli tre domar i rad som upphävdes. Olika små omständigheter kan ha spelat in, omständigheter som vägde över från ”skyldig” till ”sannolikt inte skyldig”. Att det alltså inte handlar om att tingsrätten är för sträng eller hovrätten för mild.
Men hur skall vi då se på det mål som inte överklagades – åklagaren tyckte domen var för mild – just för att hovrätten upphäver domarna? Det handlade om en lärare, som av tingsrätten dömdes för att ha våldtagit en elev. Kanske hade hovrätten här funnit omständigheter som lett till en strängare dom. Det får vi inte veta.
Det är helt säkert inte lätt – snarast omöjligt – att alltid formulera en dom som är exakt så rättvis som man mänskligt sett kan kräva. Men domarna har en gedigen juridisk utbildning liksom också åklagarna och, i de flesta fall numera, försvararna. En vanlig lekman vill tro att alla dessa inblandade har utbildats i hur man värderar bevis, vad som är väsentligt och vad som inte är det.
När alla har kriterierna klara för sig så blir domarna någorlunda rättvisa oberoende av var i landet man döms. Så måste det vara. Tanken med hovrätterna och Högsta domstolen kan inte vara att alla domar i landet skall överklagas för att olika synsätt i olika delar av landet skall slipas av där.
Så frågan kvarstår: Varför värderas bevis i sexmål olika av tingsrätten och hovrätten? Och vems värdering är den riktiga?
