DELA

Varför ställer aktiva kvinnor inte upp?

Kvinnorna har sedan länge röstat aktivare än män i politiska val. Har vi en svängning på kommande nu, eller varför blir kandidaterna plötsligt färre?
Som Nya Åland kunde berätta i går är antalet kvinnliga kandidater i lagtingsvalet på söndag färre än på 16 år. I valen 1995, 1999 och 2003 var kandidaterna, de kvinnliga, fler sett till andelen och jämfört med förra valet också till antal.
Det finns kanske länder där en andel på 36 procent är bra, men 44 procent, som vi hade för 4 år sedan, är klart bättre.

Man kan spekulera i varför det är så här. Jämställdhetsinspektör Vivan Nikula ger ett antal aspekter på detta, som antagligen alla stämmer in, beroende på vem det gäller.
Vem bestämmer i partiet, vilka är förebilderna, hur insatt känner man sig, vem sköter hus och barn? Män har det av tradition lättare i samtliga de här fallen, även om man kan hoppas att mycket har ändrat de senaste decennierna.
Det har varit männen som styrt och ställt, det har varit männen som har varit förebilder, normen rentav, männens åsikter har vägt tyngst och männen har inte förväntats ta hand om barnen om det är ett viktigt möte på gång.

Man brukar också tala om att det politiska klimatet är hårt. Politiker går åt varann rätt hårdhänt inte bara mellan partierna utan också internt när det blir maktkamp. Fast det sista vill man inte gärna visa upp utåt.
I vilket fall som helst kan det vara jobbigt tidvis. Och medierna får sin släng av sleven när de skyldiga skall listas. Medierna på Åland är sällan onödiga, men det kan kännas olustigt ändå att se sig själv i tidningen med namn och bild i något mindre smickrande sammanhang.

Men det finns ytterligare en sak, som inte har diskuterats på ett tag nu. Den begränsade rätten till tjänstledighet för offentligt anställda.
Lagen i sig sades – från förespråkarnas sida – skapa rättvisa genom att tillåta bara en period tjänstledighet om man blir invald. Inom det privata näringslivet finns nämligen ingen motsvarande rätt.
Men redan då befarade socialdemokraterna och liberalerna, som båda var i opposition vid den tiden, att detta skulle leda till färre kvinnor i lagtinget. Att inte kunna ha tryggheten med ett jobb att gå tillbaka till om man faller ut i valet är för många obehagligt. Om man har barn att ta hand om så tar man kanske inte risken att plötsligt stå utan inkomst.
Man kan visserligen ta en period i lagtinget och sedan gå tillbaka till jobbet för att vara på den säkra sidan, men det ger inte en riktigt fullvärdig satsning.
Nu kan någon invända att exakt samma gäller för manliga politiker, inte får de heller mer än en period tjänstledigt. Vill de fortsätta måste de säga upp sig från tjänsten. Är det så att män är mer riskvilliga eller är det bara en fördom?

I vilket fall som helst är vi där nu. De kvinnliga kandidaterna är färre än på länge. Bara centern har ökat sin andel, men kommer trots det inte upp till mer än 25 procent. Bättre än Ålands framtid, som stannar på 19, men bra är det inte för ett sedan länge etablerat parti.
Skall vi tro att kvinnorna, som är aktivare än männen när det gäller att rösta, har bestämt sig för att ta det lugnt och inte slita ut sig med politiskt arbete?
Är det verkningarna av den begränsade tjänstledigheten vi ser nu?
Det kan vara en tillfällig svacka, men det är värt att hålla ögonen på den så den inte djupnar.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax