Varför ska vi, när de som har allt inte gör det
Den penningtvätt och avancerade skatteplanering som avslöjas i de läckta Panama-dokumenten är ännu ett tecken på en illa dold sanning:
Väldigt många av de allra rikaste personerna och företagen går långt för att slippa betala skatt.
De 11,5 miljoner dokument som läckts till världens medier från advokatfirman Mossack Fonseca i Panama visar med all oönskad tydlighet hur utstuderat många rika företag och personer – och för all del stater – gör nästan vad som helst för att undgå att beskattas.
Det är inget nytt fenomen men väl ett som – när lavinen av avslöjanden lagt sig – borde toppa agendan för samhällsdebatten.
Vi har sett det förr. När Schweiz tvingades lätta på banksekretessen kom plötsligt miljarder i dagens ljus som välbärgade gömt undan skattemyndigheterna i Sverige, Finland och en lång rad andra länder.
När det gäller företag har de senaste åren flera av världens största globala företag kritiserats hårt för att skatta i det land som har de mest gynnsamma skatteprocenten. Internetjättar som Facebook och Google har, till exempel, på senare tid tvingats överge sin praxis att skatta alla annonsintäkter i lågskattelandet Irland och i stället betala skatten i det land där annonsen såldes.
För tydlighets skull: det här är inte ledare som handlar om att vi borde beslagta de rikas alla pengar. Tvärt om. Det är fint att tjäna bra och bli förmögen. Vi ska beundra folk som byggt imperier från ingenting.
Men vi måste samtidigt kräva att de lever efter samma regler och moraliska kompass som vi andra. Tar man del av ett samhälle ska man betala för det gemensamma. Det gör vi genom skattsedeln.
Alla företag drar nytta av det offentligas verksamhet. Deras personal åtnjuter sjukvård, barnomsorgen tar hand om anställdas barn och äldreomsorgen om deras föräldrar så att de kan koncentrera sig på jobbet, och skolorna utbildar ny begåvad arbetskraft. Företagen nyttjar vägar som betalas av skatt och nyttjar bidrag från stater, kommuner, landskap och landsting.
Så är systemet uppbyggt. Men systemet är ruttet.
Att skatteflykten är enorm är ingen nyhet. Den franske ekonomiprofessorn Gabriel Zucman har räknat ut att skatteflykten i dag motsvarar åtta procent av världens hushålls finansiella förmögenheter, eller i reda siffror 5 800 miljarder euro. Det innebär ett skattebortfall för världens stater på 130 miljarder euro. Som jämförelse ligger Finlands hela statsskuld på 103 miljarder euro.
Men mycket lite har gjorts av världens, främst då västvärldens, stater för att sätta stopp för flykten. Den aktuella advokatbyrån, Mossack Fonseca, har flera gånger förekommit i utredningar från amerikanskt håll när man har hjälpt Nordkoreanska och Syriska toppar. Då var myndigheterna alerta. Men den stora skatteflykt man hjälpt tusentals andra med har ingen reagerat på.
Det är tragiskt svagt.
Förhoppningsvis kommer debatten efter de stora avslöjanden som ännu görs i den här affären att handla mer om att utkräva ansvar av de största företagen och de allra rikaste människorna. Det handlar inte om att de ska göra allt – det handlar om att de ska göra som vi andra. De ska göra rätt för sig.
För risken är att de breda folklagren annars ser hur den rikaste procenten – som i dag äger hälften av jordens alla tillgångar – underlåter att dra sitt strå till stacken. Frågan lär då bli: ”Varför ska vi, när de som har allt inte gör det”. Och det är fullt rimligt att fråga sig själv det.
Men om alla gör som dessa rika, då faller samhället som vi känner det.
