DELA
Foto: Jonas Edsvik
–?Vi vill nog inte erkänna för oss själva hur ofta vi vänder blicken bort från våra barn och istället böjer oss över mobilskärm och surfplatta, konsekvenserna av detta kan bli katastrofala, skriver gästledarskribenten Katarina Gäddnäs.

Varför mår unga så dåligt när vi har det så bra?

Allt fler barn och unga mår dåligt och vuxenvärlden står handfallen. Lärare larmar om otillräckliga resurser. Skolkuratorer och -psykologer räcker inte till.
De barn och unga som har en vuxen som slåss för dem har i bästa fall möjlighet att få hjälp. I bästa fall, för köerna är långa och behoven stora. Ibland måste det gå riktigt på tok för att någon skall få hjälp. De som bär sitt lidande i tysthet faller ofta mellan stolarna.

Det har aldrig varit lätt att vara ung, all utveckling kommer med smärta, men frågan är om det någonsin varit så svårt som det nu är. Tidigt skall eleverna göra skolval och kursval. På pappret är valmöjligheterna oändliga, men de som varken gillar att plugga eller är praktiskt lagda, vad skall de välja för yrken? Det finns allt färre okvalificerade jobb i vårt samhälle.

De tillrättalagda bilderna på sociala media av perfekta kroppar, stajlade miljöer och trevliga gemenskaper ger en falsk bild av vad det är att vara människa; ingen kommer undan livets mörkersidor, kriser, sorger, död. Det gör ont att leva och det måste vi tala mer om.

 

Vi har svårt att neka våra barn och unga det vi själva drömt om, vi sopar banan, hjälper och curlar. Vi har fostrat en generation som vill ha allt genast, som har svårt att ta motgångar och besvikelser, som har svårt med uthållighet och kamp. Jag tror att mångas dåliga mående handlar om brist på mening och gemenskap. Alla behöver få känna sig sedda och betydelsefulla, behöver få känna att de behövs till något.

 

De senaste århundradena har vårt samhälle genomgått en enorm, nästan oöverskådlig förändring. Vi har på två hundra år gått från jordbrukssamhälle till industrisamhälle till informationssamhälle. Ett galaktiskt språng.

Vi lever i en värld där vi varje vaken stund översköljs av information och impulser, ljus och ljud, saker vi skall förhålla oss till och ta beslut om. Evolution tar tid väldigt mycket längre tid. Våra hjärnor har ännu inte riktigt hunnit med.

Min mormorsmor träffade lika många människor under hela sitt liv som jag träffar på en enda vecka. Hon hade inte bil, telefon, elektricitet och rinnande vatten. Ändå har jag mindre tid och är mer stressad än hon var.

Allt var verkligen inte bättre förr, men något är på väg att gå galet i vår tid. Jag möter dagligen människor, högkänsliga eller inte, som mår dåligt, har ångest och koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och andra fysiska symptom på stress.

Trots alla problem som stormen Alfrida ställde till med för några år sedan, var det många, också barn och unga, som tyckte det var ”mysigt och lugnt” med några dagars strömavbrott. Coronapandemin har lett till ett lugnare tempo som vissa människor upplevt som positivt.

 

När ett barn föds är synen inte helt utvecklad, men barnets synskärpa är inställd på cirka 30 cm. Ganska exakt det avstånd som är mellan babyns ansikte och den människa som håller det i sin famn. Vi böjer oss närmare ett nyfött barn, och på så sätt speglar vi barnet i vår blick. Barn som inte blir sedda, burna, vårdade med kärlek får sämre motståndskraft, både mot fysiska och psykiska utmaningar.

En människa blir till först i en annans blick. Vi vill nog inte erkänna för oss själva hur ofta vi vänder blicken bort från våra barn och istället böjer oss över mobilskärm och surfplatta, konsekvenserna av detta kan bli katastrofala.

 

Prästen och teologen Kent Danielsson har skrivit och talat om olika sorters blickar. Han använder sig av uttrycken spjutseende och skålseende.

Spjutseendet ser korrekturfelen, älgen som kliver upp på körbanan, isfläckarna på trottoaren. Spjutseendet är det målinriktade, sökande, värderande, analyserande. Vi behöver spjutseendet, det är det som bygger världen.

Så finns också skålseendet. Det öppna, mottagande, gränslösa. Blicken som vilar över fjärden, som ser vågorna och vassen, som låter måsarna segla och doppa vingen i vattnet. Blicken som ser medmänniskan som hon är, där ryms människan helt och hållet, utan värdering, avsikt eller analys.

Det är den blicken det nyfödda barnets öga är skapat för, den blicken den älskade behöver, den blicken främlingen behöver. Att bli sedd på djupet, ur djupet. Den blicken behöver vi alla för att orka leva.

Det är inte lösningen på alla problem, men det är en god början att vi skulle träna oss i att se varandra. Barnen och ungdomarna är vår framtid och vårt hopp, vi har inte råd att slösa bort dem. Att kortsiktigt spara på större klasser och färre skolassistenter, det har vi definitivt inte råd med.

NYAN 40 år

Nya Åland fyller 40 år i år och bjuder under sommaren och hösten på gästledare av tidigare medarbetare. Dagens ledare är skriven av prästen Katarina Gäddnäs som i flera omgångar har arbetat på Nya Åland, bland annat som kulturredaktör och ledarskribent.

Åsikterna är skribentens egna.

KATARINA GÄDDNÄS

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp