DELA
Foto: Stefan Öhberg

Varför lägger polisen locket på?

Ålänningarna har stort förtroende för polismyndigheten, visar statistiken. Men förtroende är en färskvara och inget man kan ta för givet, utan det testas gång på gång.
Därför är det viktigt för polisen att förvalta det stora förtroendet från allmänheten, inte minst genom att inte lägga locket på då det börjar brännas.

Natten till tisdagen förra veckan var hemvårdaren ”Kalle” på väg hem till en äldre blind kvinna som fallit i sitt hem och utlöst trygghetslarmet. Han stoppades av polisen, och blev enligt uppgift kvarhållen i en halvtimme, utan möjlighet att komma den hjälpbehövande kvinnan till undsättning.

Han testades bland annat för både alkohol och narkotika, men blev i stället tillslut bötfälld för att ha använt telefonens gps för att lokalisera den hjälpbehövande kvinnans adress medan han körde.

Enligt Kalle gav polisen ingen förklaring till varför de höll kvar honom så länge. Och det har, menar Kalle, hänt också tidigare.

– Det är inte första gången polisen behandlar mig så här, de försökte hitta något fel på mig.

I gårdagens Nya Åland publicerades dels en insändare i ämnet, dels en nyhetsartikel. I enlighet med journalistreglerna och med god publicistisk sed gav Nya Åland polisen möjlighet (inte bara en gång, utan vid upprepade tillfällen både via telefon och e-post) att bemöta kritiken som framfördes mot myndigheten.

”Vi har inget övrigt att anföra i detta skede”, lydde överkommissarie Benjamin Fellman korta besked i ett mejl till Nyan.

Det hör visserligen inte till ovanligheterna att olika myndigheter inte har möjlighet att kommentera specifika fall eller händelser. Men oftast går det ändå att diskutera frågorna ur ett allmänt perspektiv, hur olika situationer hanteras rent generellt.

I just det här fallet hade det till exempel varit intressant, som Kalle själv är inne på i gårdagens artikel, att höra om det inte generellt sett innebär förmildrande omständigheter att en person i yrkesutövning är på väg för att hjälpa en individ i nöd?

Kunde polisen ha agerat annorlunda? Borde man inte i första hand ha kontrollerat den hjälpbehövande kvinnans status, genom att tillsammans med Kalle åka hem till henne? Alternativt beställt ambulans, bara för att vara på den säkra sidan?

Som tur är visade det sig senare att kvinnan inte hade några livshotande skador. Men detta kunde ingen veta i det aktuella skedet. Åtminstone inte enligt den information som vi fått ta del av, som polisen alltså inte på något sätt vare sig vill bekräfta eller dementera.

Ett annat problem i sammanhanget är att bristande kommunikation och transparens av det här slaget från polisens sida riskerar att i förlängningen skada allmänhetens förtroende för polismyndigheten. Ett förtroende som polisen på Åland under lång tid har byggt upp – och lyckats bra med – inte minst genom just transparens och öppenhet.

Enligt Åsubs Tillitsstudie för Åland 2018 hyser ålänningarna störst tillit för polisen av samtliga institutioner och grupper. Hela 78 procent har ganska eller mycket stort förtroende för polisen, enligt rapporten.

Den åländska polisens pressmeddelanden har de senaste åren ofta blivit virala och kända långt utanför öriket. Inte minst Hufvudstadsbladet och Svenska Yle, men även andra finländska medier, har vid flertalet tillfällen publicerat artiklar och kommentarer med anledning av den åländska polisens ofta humoristiska pressutskick om det gångna dygnets polisarbete, inte sällan skrivna med värme och med glimten i ögat.

Det har till exempel handlat om teatersällskap som övat på att gräla högljutt, om felparkerade bilar där det pågått ”kuttrasju” och nu senast om den försvunna kängurun. Man har dessutom ökat sin synlighet och närvaro på sociala medier. I en intervju med Hufvudstadsbladet förra sommaren (29.6.2018) kommenterade dåvarande polismästare Maria Hoikkala det hela så här.

– Att vara polis är ett serviceyrke. Vi finns till för folket. Så vi hoppas att en flitig rapportering ska bidra till att vi kommer närmare allmänheten.

Det är en positiv inställning. Men det räcker inte med att vara öppen och transparent när det passar sig, för att sedan hålla tand för tunga i mera problematiska fall. Händelsen med Kalle nämndes aldrig i något pressmeddelande, och inte annorstädes heller.

Förtroende är en färskvara. Det är när det börjar brännas, inte minst då individer upplever sig vara utsatta och orättvist behandlade, som myndigheters förmåga till kommunikation testas på allvar. Och det är i sådana lägen som djupare förtroenden skapas – eller raseras.