DELA

Varför har allt blivit så tyst?

Få protesterar, visioner finns inte och många gömmer sig bakom anonymiteten på webben.
Hur blev det så här?
De senaste veckorna har två händelser påverkat hur vårt samhälle fungerar. Två funktioner som är både samhällsviktiga och sådana vi tar för givet har fungerat betydligt sämre än de brukar och ska.
Dels har vi sjukskötarstrejken vid ÅHS som kraftigt försämrat vårdservicen på Åland. Ett minimum av vårdavdelningar har öppet, antalet vårdplatser är begränsat och de mer avancerade fallen antingen ombeds att lämna Åland för andra orter eller flygs ut. Det har, kort sagt, blivit en osäkrare tillvaro för ålänningarna.
Det är svårt att skylla detta på de strejkande, som nyttjar den rätt att göra så som arbetstagare har. Det är lättare att peka finger åt de styrande det senaste decenniet som inte lyckats genomföra den lönekartläggning som Tehy blev lovade redan efter förra strejken 2003.
Dels har vi elförsörjningen som varit, om vi ska uttrycka det snällt, svajig de senaste veckorna. I vår del av världen – utvecklad, tekniskt i framkant och rik – måste man anse det som ett misslyckande när det för elförsörjningen ansvariga bolaget tvingas upprepade gånger be sina kunder att ransonera elförbrukningen samtidigt som man tillägger att om så inte sker tvingas man koppla bort vissa områden.
Det är inte acceptabelt och borde leda till en rejäl utredning från politiskt håll när Sverigekabeln förhoppningsvis kopplas in i dag.

Vid sidan av dessa två kraftiga försvagningar av avgörande samhällsfunktioner är en annan sak påtaglig: väljarnas och kundernas tysthet. Det finns i dag inget, eller mycket litet, tryck på våra styrande att lösa dessa båda problem. Det har förvisso lämnats in en namnlista till stöd för strejken till landskapsregeringen, men demonstrationerna har uteblivit.
Inte heller gällande de många elavbrotten och ransoneringen av el har väckt offentliga tjänster, trots att vi som (välbetalande) kunder har all rätt att kräva att detta ska fungera.

Hur har det blivit så här? Säkert finns många anledningar, lått oss titta på några.
En av de vanligaste anledningarna till att människor inte vill ställa upp i media och säga vad de tycker – för tycker gör de – är av rädsla för vad andra ska tycka om det. Det som brukar kallas åsiktskorridoren har uppenbarligen krympt så till den milda grad att man hellre sitter frustrerad hemma vid köksbordet och muttrar än att ta täten och söka förändring. Om historien hade varit sådan har inte många framsteg gjorts.
Men detta är också ett misslyckande för politiken. Uppenbarligen känner sig inte väljarna, medborgarna, tillräckligt inkluderade i samtalet för att våga/vilja delta i det. Här har partierna mycket att göra.

En annan anledning är, som så ofta, den förbannade Jante. Trots att världen blivit mindre, trots att alla i dag har i princip alla fakta inom några knapptryck, är den första reaktionen – och den många fruktar mest – att grannen, arbetskamraten eller chefen ska tycka ”vem tror du att du är?”.
Jante-rädslan, om den kan kallas så, har förstärkts av internet och dess sociala medier. När vem som helst kan skjuta ned vilka idéer som helst bakom en anonym skärm skräms många av att ta steget ut i offentligheten och tycka till. Problemet för samhällsutvecklingen är att färre inkluderas, fler skräms till tystnad och utvecklingstakten avtar.

Inte heller vi inom media står utan skuld. Vi öppnade artikelkommentarer för debatt, men lät de tippa över i näthat. Vi öppnade spalterna för mess, men lät dem tippa över i en anonym sophink. Vi har förvisso sanerat en del, annat återstår. Men mest har vi att göra på området att anpassa journalistiken till den nya medievärld som råder.
När allt fler får sina nyheter via datorer, mobiltelefoner och sociala medier, allt färre från papperstidningen måste också det journalistiska hantverket förändras. Vi blir allt snabbare, men måste öka tempot mer – men utan att tappa utgångspunkten: samhällsgranskningen.

Förhoppningsvis löser parterna upp knutarna i vårdkonflikten i Helsingfors i dag. Förhoppningsvis kopplas Sverigekabeln in i dag och elförsörjningen går tillbaka till ett läge som vi kan kräva.
Och förhoppningsvis kan vi tillsammans skapa ett samtalsklimat där alla som har något att säga vågar göra det. Åland, och världen, behöver fler röster, mer protester som det som är fel i samhället, inte färre.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax