Varför är solidaritet inte inne i dagens värld?
I amerikanska filmer skall hjälten ensam göra upp med bovarna. På slutet kommer han sönderslagen men levande vandrande med fru och barn i den uppgående solens sken. Och inget öga är torrt.
Det är en väldigt anslående bild, den av hjälten som ensam räddar världen från undergång. Att arbeta i lag är inte att tänka på. Det är mesigt, osexigt och ger definitivt ingen hjältegloria.
Men det är inte sant.
Det är tillsammans vi kan åstadkomma storverk. Det är tillsammans vi kan rädda världen. Det finns inga andra möjligheter. Var försvann den insikten? Vart försvann solidariteten? Vi har just firat 1 maj, så frågan är aktuell.
Facket har dragit igång sin vårkampanj för att väcka intresse för fackligt arbete. Gensvaret är svagt. Få av dagens unga förstår idén med fackföreningar.
Man vet möjligen att facken förhandlar om kollektivavtal, men varför bry sig om det eftersom alla, medlemmar och icke medlemmar, i alla fall får samma lön. Varför då vara dum och betala avgift till facket?
Numera håller också kollektivavtalen på att tappa i betydelse. Där sätts undre gränsen för hur lönerna får se ut. Men var och en kan ju förhandla själv om bättre villkor. Finns man på rätt marknad med rätt utbildning vid rätt tidpunkt så har man alla chanser i världen att klättra uppåt i lönetabellen. Och varför då hålla nere sin egen lön för att andra skall få det bättre?
Även om folk mer och mer har börjat se till sina egna intressen så har vi sedan länge haft ett system med breda inkomstpolitiska lösningar i landet. Arbetsgivare och arbetstagare har centralt kommit överens om villkoren och staten har hjälpt till med skattelättnader. På så sätt har köpkraften ökat även om lönehöjningarna och skattesänkningarna var för sig har varit anspråkslösa.
Men nu blir det inte någon bred uppgörelse heller, vad det verkar. Arbetsgivarna har meddelat att i höst vill de förhandla fackförbundsvis. Varför?
En slutsats kan man dra utan att darra på manschetten: arbetsgivarsidan räknar med att det blir billigast så. Alla fackförbund är inte heller intresserade av de breda lösningarna, inte om de tycker att deras styrka gynnar andra mera än dem själva.
Det är inte inne med solidaritet.
Inför riksdagsvalet talades det vackert om att nu måste det satsas pengar på de svaga i samhället, inte minst åldringsvården. Vårdlönerna måste upp, dels för att ge skälig ersättning för ett tungt arbete, men framförallt för att få in folk i branschen. Det behövs mycket människor för att ta hand om gamla och sjuka.
Efter valet slog politikerna ut med händerna och sade att de inte kan lägga sig i avtalsrörelsen. Insikten kom plötsligt.
Och nu blir det ingen bred löneuppgörelse, som i någon mån kunde ha bidragit till att få upp lönerna för kvinnorna. För det är ju det det handlar om.
Det är inte inne med solidaritet.
Få tänker på att vi inte brister i solidaritet bara med de grupper som i dag har lägre lön och därför svårt att få ekonomin att gå ihop. Vi brister i solidaritet med våra gamla och sjuka, för det är de som lider när det inte finns tillräckligt med vårdpersonal. Och vi brister i solidaritet med oss själva. Vi ligger själva där en dag och hoppas att någon vill ta sig an våra skröpliga kroppar. Men vill någon?
Orsaken till att det i tiden bildades fackförbund var att de anställda inte kunde hävda sig en och en. Tillsammans gick det lättare. Man kunde faktiskt åstadkomma någonting.
Skall vi nu tillbaka till utgångspunkten innan löntagarna på nytt förstår att man kan ha gemensamma intressen även om man sysslar med olika saker. Det känns som ett slöseri, eftersom kunskapen redan finns, man vill bara inte ta den till sig.
Kanske är det också så att fackförbunden under en för lång tid hade det för bra. Man behövde inte anstränga sig för att få in medlemsavgifterna.
Här kommer ett förslag till argument i debatten. Ta fram uppgifter för de senaste 50 åren om var lönerna skulle ligga om arbetsgivarna hade fått bestämma ensamma och var de ligger i dag när besluten har förhandlats fram gemensamt? Och fråga sedan hur många som nöjer sig med den lägre lönen.
