Var vill du bli kringflyttad på äldre dar?
Hur känns det att som gammal och sjuk flyttas någonstans långt bort hemifrån för att det är där vården finns?
Att tas om hand av främmande personer utan att ha någon möjlighet att själv påverka saken.
På rikssidan pågår sedan en tid omfattande kommunsammanslagningar. Och som följd av dem görs saker och ting mer effektiva, det vill säga små enheter förs samma till stora.
En gammal människa, som har funnits i ett äldreboende mitt i byn, nära för barn och barnbarn att komma och hälsa på, skall plötsligt flyttas 50 km längre bort. 50 km är ingen oöverstigligt lång sträcka, men betyder högst sannolikt att de, som tidigare kunde sticka sig in en stund varje dag nu måste begränsa sig till ett par gånger i veckan.
Vem mår bra av det?
Och vad har det med Åland att göra?
En del.
Landskommunerna på Åland gick i tiden samman kring De Gamlas Hem i Jomala. Ett för den tiden välordnat äldreboende för dem som inte klarade av att bo hemma. Och så är det i huvudsak fortsättningsvis.
Det spelar ingen roll om du bor i Brändö eller i Finström, när du blir gammal och benen inte längre bär skall du till Jomala.
Vi andra ser som det viktigaste att du får mat och dryck, har någorlunda varmt och bor så att du inte kan falla i trappor eller snubbla över trösklar. Tryggt skall det vara. Att du kanske inte hittar i det nya huset, inte känner någon och knappast ens vet var du är, det är mindre viktigt.
Att familjen kan komma in till fasta Åland högst en gång i veckan är inte heller något vi sätter högt på trivsellistan. Man skall ju vara tacksam för att man blir omhändertagen.
Nej. Det är inte så. Men det blir så i alla fall.
Säkert minns många Miranda Holmström, som efter en stroke inte kunde bo på Sommarängen på Kökar utan flyttades till De gamlas hem. Mycket mot sin vilja. Och vad hände sen?
Kommunen byggde om ett rum, så att hon kunde få med den utrustning som behövdes för vården. Och man ordnade personal nattetid. Det gick inte väldigt snabbt, men det ordnades.
Det är så man kan göra i små förhållanden. Det kostar, men det skapar trygghet. Därför blir en lekman helt oförstående inför beslutet att lägga ner Övergårds, långvårdsavdelningen på Gullåsen, som till följd av fuktskador tillfälligt flyttades till Grelsby sjukhus.
Det är gamla människor, med olika grader av demens som ofta följer med hög ålder. Nu har ÅHS inte råd att ha dem Gullåsen. De skall flyttas gud vet vart. Till hemkommuner som inte har plats att ta emot dem. Nya rum, nya sängar, nya människor runtomkring. Om man är litet lätt förvirrad från tidigare så blir det inte bättre av flytten, eller kanske flera flyttar.
Och kom ihåg att de här patienterna redan har varit med om minst två flyttar; först till Gullåsen och sedan till Grelsby. När skall de få känna sig ”hemma”?
Människor i aktiv ålder kan flyttas på. Blir man sjuk så spelar det ingen större roll om vården ges i Mariehamn, Åbo, Uppsala eller Helsingfors. Man vet var man är, man vet att man snart är hemma igen (förhoppningsvis) och man förstår varför familjen inte finns i närheten ifall det är så.
För människor i aktiv ålder spelar det ingen roll om man besöker en läkare i Godby eller i Mariehamn.
För gamla människor är det inte så. Gamla människor måste ha tryggheten att känna, eller åtminstone kunna känna igen, de människor som hjälper till med kläder, hygien, mat och mediciner. De måste ha en chans att hitta i sitt rum, i den mån de är rörliga. De måste få chansen att vara aktiva så långt det går.
Därför är det så tråkigt om man sparar in på de gamla bara för att de unga för fram sina krav mer högröstat. Det kan inte vara så att vi inte har rum i samhället för dem som var med och byggde upp det.
