Vår trasiga nya värld
Snart 2019. Nystart – och sammanfattningar.
Det är en förfärande bild man får av världen så här i årskrönikornas yttersta dagar.
Västvärldens samhällsmaskineri håller av någon anledning på att koka torrt. Överallt populism, främlingsfientlighet eller ren rasism, konfrontationspolitik framför kompromisser och socialmedialt raseri över stort och smått, i ständigt samma uppskruvade tonläge.
Det är inte lika tydligt varför världen kommit att se ut så här. Men kisar man lite så urskiljer man ändå ett egendomligt fenomen bakom: vårt sönderslagna ”vi”.
Det är som att vi inte hade en gemensam arena längre. Samhällskollektivet har blivit ett sammelsurium av enstöringar. I USA blir det allt tydligare skillnad på folk och folk: längst ner finns förstås de föraktliga ”illegala invandrarna”, men sedan blir också skiktningen mellan medborgarna allt tydligare.
Svarta och latinos längst ner tillsammans med muslimerna, asiater ett kort steg högre upp och så de konservativa vita kristna som herrarna på täppan. För männen värderas ju alltid högre än kvinnorna.
Fenomenet är djupgående. Orsaken till Trump, Brexit och den populistiska högervågen över hela västvärlden kan anas i just detta: att vårt ”vi” har brustit. Idén om ”Vårt land vårt land, vårt fosterland” har visserligen alltid varit lite unket chauvinistisk, men var i alla fall inkluderande. Numera är det ”Mitt land mitt land, mitt fosterland” som gäller.
Det är lika illa på vänsterkanten. Här utsöndrar ”identitetspolitiken” en nästan lika giftig blandning av splittring och rangordning – i universitetskurser runt om i världen utgallras förgriplig litteratur och föreläsare av avvikande åsikter tystas med publikvrål eller hot om våld.
Den årliga kvinnomarschen i Washington kommer fortsättningsvis vara uppdelad i två eller till och med tre olika tåg, beroende på etnicitet, och ingen får längre bära pussy hats: de anses diskriminerande mot de kvinnor som inte har vaginor.
Vi tycks inte längre vara välkomna i varandras världar. Vi får inte berätta varandras berättelser eller bära varandras bördor, vi får inte träda i varandras ställen eller föra varandras talan. Vårt vi har gått sönder. Hur blev det så här?
Det finns inga enkla förklaringar. Kanske är den långsamma nedmonteringen av utbildningen en bov i dramat? Kanske kommersialiseringen av medierna? Kanske, när internet gjorde kulturen och de äkta nyheterna omöjliga att ta betalt för, att vi alla förvandlades till dumhuvuden och annonsörsföda, glömska av våra samhällens nödvändiga mentala allmänningar, individuellt självbespeglande, högkonsumerande och besatta av vår egen status?
Status har i alla fall med saken att göra. I vår nya trasiga värld hyser nämligen alla samma förtvivlade misstanke: de andra har det bättre än jag. Jag halkar efter. Jag trampas på. Någon kränker mig. Jag måste komma ikapp eller åtminstone ge igen. Tillvaron har blivit ett gigantiskt nollsummespel där alla känner sig som förlorare.
Hur ska vi limma ihop oss igen?
Antagligen är de enkla lösningarna kontraproduktiva. Blockerar vi våra virtuella meningsmotståndare eller vägrar kontakt med dem vi uppfattar som våra fiender gör vi bara oceanen större mellan våra öde öar. Kanske måste vi göra tvärtom?
Månne borde vi alla stanna kvar på Facebook men låta bli skrytet, den onödiga självömkan och det destruktiva tjafset? Eller ta det hela ett steg längre och ta ut våra debattmotståndare och meningsfiender på en äkta kopp kaffe, i actual reality?
Ett mål för 2019 kanske, en början på vårt nya vi? Att var och en av oss, i det verkliga livet, träffar någon vi inte känner och säger: Hej, hur har du det?
Och sedan lyssnar på svaret.
