Var går gränsen för statens rätt att kränka?
När vi, som har perspektiv på livet, i tiden läste Orwells ”1984” så läste vi den som sience fiction. Att det skulle komma en tid när människorna var övervakade i stort sett varje tid av dygnet – med hot om straff ifall de tänkte fel – gick inte att tänka sig in i.
Det var då, det.
Hur personlig får man vara i en ledare? Det här blir i vilket fall som helst ett personligt inlägg. Det handlar om sättet att kontrollera flygpassagerare.
Personer i uniform kan när som helst, utan en skymt av anledning, kräva att man i säkerhetskontrollen låter sig kroppsvisiteras. Eftersom det känns oerhört kränkande att inför andra passagerare och säkerhetsvakter bli undersökt från topp till tå tog jag för ett tag sedan beslutet att ställa krav.
Vad hände? På flygfältet i Helsingfors hade detektorporten inget att invända mot mig, genomlysningen av väska och kappa gav inget. Men när jag skulle ta mina saker från bandet i säkerhetskontrollen drog en vakt bort mig. Jag hade inte ”sett” att hon viftade med fingret. På min fråga vad som var fel sade vakten något först på finska, sedan på engelska. När jag upprepade min fråga dök det upp en dam som talade svenska och som snabbt meddelade ”Ni har inte rätt att vägra.”
Jag vägrade ändå bli kroppsvisiterad mitt på golvet, och då, men först då, fanns det en bur speciellt för ändamålet! Men den används bara om passageraren uttryckligen kräver det.
Vet om att kräva.
När visitationen var över och jag blev utsläppt stod en vakt och grävde i min handväska. Då blev jag arg. En annan vakt insåg läget och ropade snabbt att väskan skulle köras ett varv till genom röntgenapparaten ”för det fanns någonting i den”. Trots att den några minuter tidigare var ok!
En förman – ung, vänlig, svensktalande – kom för att reda ut begreppen. Att en vakt grävde i handväskan när jag inte var närvarande var ett misstag. Men i övrigt hade man rätten på sin sida. Självklart.
Samtalet var trots det belysande.
Luftfartsverket (Finavia?) köper efter upphandling säkerhetskontrollen av ett bolag som heter Securitas. Securitas har alltså gett det billigaste anbudet. Den behandling vi som passagerare utsätts för är den behandling luftfartsverket anser att vi skall ha. Verket har inte i sin upphandling förutsatt att personalen skall visa respekt för passagerarna. Verket förutsätter inte att en person som utsätts för kroppsvisitering skall få förklarat varför. Än mindre på sitt eget språk, trots att det är ett av landets officiella.
Eftersom bemötandet är som det är så kan verket inte har bett om mer.
Det är alltså dumt att bli arg på vakterna. De gör ett trist jobb och har fått lära sig att passagerarna inte har rätt att protestera.
Att vi passagerare plockas ut på måfå och hanteras som misstänkta brottslingar är inte Securitas påhitt. Enligt förmannen undersöker man alla som ”piper” när de går genom detektorporten och dessutom 20 procent av alla andra. Så säger reglerna. Det spelar alltså ingen roll hur noga man är med att plocka bort nycklar, mynt, smycken med mera. Man blir kroppsvisiterad ändå!
Han upplyste mig också om att säkerhetskontrollerna inte kommer att upphöra bara för att jag ogillar dem.
Kanske det. Många finner sig vackert i dem övertygade om att de ökar säkerheten ombord. Vilket förmannen också talade om för mig.
– Och när jag nu köper ut min flaska vin och går ombord så kan jag slå av bottnen mot stolen och har tillgång till ett livsfarligt vapen, påpekade jag.
– Visst. Men folk accepterar inte att flyga utan att få handla, sade förmannen.
Var finns logiken?
Jag vet att jag inte är den enda som ogillar säkerhetskontrollerna. Folk hör av sig, tycker det är olustigt, men vad är alternativet? Åka landvägen.
Jag tycker att gränsen är nådd för vad myndigheterna kan göra utan att kränka våra mänskliga rättigheter. Jag anser att jag som medborgare i landet Finland skall kunna resa fritt inom landets gränser. Jag skall inte behandlas som misstänkt terrorist, inte så länge det inte finns minsta anledning till misstanke.
Men så är det inte.
Däremot kan ingen hindra mig från att kräva ett korrekt bemötande. Och jag tycker att andra, alla andra, också skall göra det. Det har vi rätt till.
HARRIET TUOMINEN
