DELA

Var får alla dyrbara gamla människor rum?

Trobergshemmets tillbyggnad är för liten redan innan den är halvvägs. Nu byggs den ut, men räcker det?
Samtidigt satsar Mariehamn på hemrehabilitering, så att folk kan bo hemma längre. Men det finns en gräns.
Fullmäktige i Mariehamn beslöt förra veckan om 1,8 miljoner i tilläggsanslag för Trobergshemmet. Drygt halva summen ger tio fler platser i nybygget, resten behövs för att alla byggen alltid blir dyrare än beräknat. (Det kanske skulle löna sig för staden och andra att satsa på proffs i kostnadsuppföljningen, men den frågan hör inte hit just nu.)

Mariehamn är inte den enda kommunen som har en ökande äldre befolkning – om 15 år är gruppen 65 1.222 personer fler än i dag – men staden får tjäna som exempel på hur det kan se ut. För socialnämndens protokoll är skrämmande läsning, se torsdagens Nya Åland!
Det vi kan läsa där är att det inte finns rum för de gamla. Bokstavligt talat inte rum.
Det är kö till Trobergshemmet, det är kö till demensboendet, det är kö till Odalgården och det är kö till vanligt serviceboende.
Var finns de köande under tiden? Vem tar hand om dem?
En del finns på sjukhuset eller Gullåsen för att de inte är i skick att sändas hem. Andra bor hemma, under otrygga förhållanden. Det är så äldreomsorgen ser ut. Mariehamn är inget undantag, även om staden satsar och försöker sitt bästa.
Frågan man kan ställa är, vad är ”sitt bästa”. Det skulle vara frestande att fråga om en hoppgrop för 300.000 är lika viktig som ett tryggt boende för några äldre. Men inget blir bättre av att ställa grupper mot varann. Vad man behöver göra är att få grupper att samverka, att förstå varandras behov och därmed kanske dra ner på de mest egoistiska kraven.
Låter det gammaldags? Det handlar om empati.

För att få ner kostnaderna för äldrevården börjar staden satsa på något man kallar hemrehabilitering. Man hjälper gamla människor, litet sjuka och skröpliga människor att klara sig hemma istället för att tas in på institution.
Sådant har förekommit förr också, ledstänger har satts in, trösklar tagits bort för att göra gamla bostäder bekvämare. Men nu skall det satsas på detta, eftersom en undersökning visar att folk mår bra av att bo hemma.
Folk mår bra till en viss gräns.
Så länge boendet i eget hus eller lägenhet känns tryggt så mår man bra. Om man är klar nog att komma ihåg hur man brygger kaffe och klarar fjärrkontrollen till tv:n så är det helt säkert skönt att bo hemma, med sina egna saker runt sig. Om någon hjälper med att handla, städa och gå ut och gå, ifall benen inte bär för promenader på egen hand.

Tanken är god och risken är uppenbar. Det är det som är det svåra med äldreomsorgen.
Vi utgår från oss själva och vet att så här vill vi bo. Men är vi tillräckligt uppmärksamma för att märka när boendet på egen hand inte längre är det trygga och behagliga, som får våra gamla att må bra? Eller när en gammal anhörig inte längre orkar ta ansvar, men inte vill säga det? Tittar vi i något skede mer på kostnaderna än på välmåendet?
Alternativet till att bo hemma är ju inte att ligga i en sjukhussäng och passiviseras. Inte för den som har ben som bär men en hjärna som är glömsk eller ett balanssinne som sviktar.
Ett boende, där man ser människor omkring sig, får en viss service, kan skratta tillsammans med andra åt farser på tv och inte behöver äta ensam om man inte vill – varför kan inte det vara det optimala?

Fullmäktige i Mariehamn har satsat på fler platser för äldreboende. Behovet är uppenbart och beslutet det enda tänkbara, så man borde inte behöva säga tack. Men ändå, det var bra.
Det är så lätt att säga ”vi har inte råd”, ”det är dåliga tider, vi måste spara”, ”kommunen har för stora skulder redan nu”. Men vad är alternativet? Och vem vill ta ansvar för det?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax