DELA
Foto: Perry grone / unsplash
En samling människor med varierande perspektiv, bakgrund och attityder för med sig fler alternativ till bordet och är bland annat bättre på att bedöma negativa effekter av ett beslut.

Var är mångfalden i politiken?

Landsbygden är underrepresenterad, kvinnorna utgör knappt en tredjedel och ingen är född utanför Norden.
Vårt nya lagting är inte direkt en spegel av den åländska mångfalden.

När USA grundades insisterade John Adams, en av medförfattarna till självständighetsförklaringen, att den politiska representationen skulle vara ”ett exakt porträtt, i miniatyr, av folket som helhet, eftersom den ska känna, tänka och bete sig som dem”.

En idealistisk och vacker tanke, men kanske väl utopisk. Hans kritiker slog ned idén med argumentet att det skulle bli ”vilt opraktiskt” med tanke på USA:s stora mångfald sett till både befolkningsmängd och landmassa.

Åland är desto mindre, både till storlek och invånare. Men inte heller här verkar en spegling av ålänningarna i lagtinget vara möjlig.

Vårt nya lagting må bestå av elva helt nya kandidater, men den totala sammansättningen kan inte ses som en fullgod representation av Åland. Endast nio av de 30 kandidaterna är kvinnor, 19 är äldre än 50, landsbygdsborna ligger i underkant och ingen har födelseland längre bort än Sverige och Finland. Vi har heller ingen med uttalade funktionshinder.

Det finns förstås många andra typer av bakgrund att titta vidare på, utbildning, socio-ekonomisk status, familjeförhållanden… Listan är lång, men oavsett vilken typ av mångfald man tittar på kan man konstatera en sak. Heterogenitet är alltid bättre än homogenitet.

En samling människor med varierande perspektiv, bakgrund och attityder för med sig fler alternativ till bordet och är bland annat bättre på att bedöma negativa effekter av ett beslut. Det gör det också mindre sannolikt att gruppen hänfaller åt just ”grupptänkande”, istället kan man se utanför boxen och komma fram till kreativa lösningar. Diversitet legitimiserar politiska beslut och reflekterar de behov samt intressen som finns i samhället i en högre grad.

All politik , där inkluderat vår egen, är alltså i behov av fler perspektiv och en bredare, färggrannare bas att stå på. Men hur ska detta bli verklighet? Kanske kvotering, tänker någon?

”Men jag vill hellre ha ett lagting med kompetenta politiker än inkvoterad mångfald”, kontrar någon annan bestämt.

Låter det bekant? Narrativ som detta är vanligt förekommande då det talas om politisk missrepresentation av olika de slag. En parentes i denna frågeställning är ifall en vit, Ålandsfödd man i övre medelåldern på något vis automatiskt korrelerar med kompetens?

Här finns ännu mycket utrymme att utmana våra egna tankemodeller kring vad framgång och kompetens betyder, för det reflekteras absolut i våra politiska val.

Förstås ska våra politiska representanter vara redo att axla sitt uppdrag, men jag tror det är få som är fullfjädrade lagtingspolitiker första dagen de stiger in i plenisalen. Inte heller är den gemene ålänningen en fullfjädrad politiker. Precis som det ska vara.

Vi är en brokig massa av folk med olika bakgrund, erfarenheter, förutsättningar och filosofier. Detta är vad som borde speglas i politiken.

Det bör också påpekas att komplexa och svåra problem, sådant som våra lagtingspolitiker får tackla dagligen, hanteras bättre av en ”grupp med smarta invidider som tänker olika än en grupp med väldigt smarta individer som tänker likadant”. I alla fall om man får tro den politiska forskaren Hélène Landemore.

Kvotering har varit lyckat i bland annat Rwanda och Frankrike, två av 49 länder i världen med könskvotering. Men det finns också andra sätt att tackla homogeniteten i politiken. Jämställdhetspengen som regeringen lockade partierna med är ett sätt, att aktivt uppmuntra människor från underrepresenterade segment att ställa upp är ett annat.

Det är också viktigt att som väljare reflektera över om man tillhör en under- eller överrepresenterad grupp. Kanske de i majoritet kan se bortom sina egna intressen för att istället främja en mer inkluderande politik? Vem vill du se representerad i beslutsfattandet?

Även bland de redan invalda politikerna finns det fog för självrannsakan. Att ha lagtingskandidater som motsätter sig mångfald rent principiellt är en beklaglig vanära för en institution som ska representera just en mångfald av invånare. Här behöver vi jobba med attityder och respekt.

Så att alla människor känner sig sedda, hörda och representerade. Förebilder inom politiken är ett bra sätt att garantera återväxt av nya politiker, av alla de slag.

Ett exakt porträtt av det åländska samhället i lagtinget är kanske ett väl utopiskt ideal. Men lite bättre än så här kan vi väl?