Vapenvila behövs i ÅMHM:s styrelserum
Det är dags för vit flagg i striderna i ÅMHM. En splittrad styrelse i öppet krig med verksamheten stärker inte någon.
Striderna runt Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighets (ÅMHM) styrelseordförande och myndighetschef har pågått sedan den nya styrelsen tillträdde. Den första konflikten blossade upp i samband med tillsättandet av en ny chef för miljösektionen, styrelsen valde en annan person för tjänsten än den som myndighetschef Susanne Perander hade förordat.
Sedan har striderna mer eller mindre avlöst varandra och nådde (kanske) sin kulmen i den markering som Nya Åland i går skrev om. Landskapsregeringen gav ordförande Marcus Måtar (Ob) en tillsägelse för att han hade berett ärenden till styrelsen, någonting som enligt lagen ska göras av myndighetschefen.
Man måste fråga sig varför det har blivit så här?
Det måste först sägas att ÅMHM är en komplex verksamhet. Inom myndigheten finns ett tillsyns- och tillståndsansvar gällande allt från alkohol- och tobaksförsäljning till mark och vattentäkter. Till på det finns veterinärvård och ett laboratorium som täcker en massa områden. Det finns samtidigt krav att snabbt kunna anpassa sig till omfattande och i snabb takt ändrande lagstiftning utan att budgeten växer i motsvarande takt. Det är inte en helt enkel utmaning för personal och ledning.
Det ska också sägas att en tillsyns- och tillståndsmyndighet knappast vinner några popularitetstävlingar bland allmänheten. Det ligger liksom i sakens natur att alla inte drar på smilbanden åt att få sina verksamheter inspekterade och dessutom behöva betala för det. Oavsett hur tokigt det är att resonera på det viset (för ÅMHM är en för Åland mycket viktig verksamhet) så finns nog lätta politiska poäng att hämta på att visa sig tuff och åtminstone ge sken av att få pli på de nitiska granskarna.
En viktig fråga i det större sammanhanget verkar vara i vilken utsträckning myndigheten ska styras politiskt, en fråga som också under några år har varit aktuell. I landskapsrevisionen från 2015 konstateras att verksamheten behövde en tydligare styrning. Men revisionen menade också att en politisk styrelse är överflödig, eftersom ÅMHM:s uppdrag i stor utsträckning regleras av lagstiftning. Revisionen föreslog i stället utökade befogenheter för myndighetschefen.
Den politiska viljan var däremot en annan. Dåvarande ansvarig minister Wille Valve (MSÅ) menade att politisk styrning visst är nödvändig, vilket också framkom 2019 när översynen av ÅMHM var på tapeten i lagtinget.
Organisationen behövde, enligt lagstiftarna, bli mer hierarkisk med fler mellanchefstjänster och den politiska styrelsens tidigare ”gummistämpelfunktion” skulle ändras. Det var med andra ord dags för mer politisk styrning, inte mindre.
Frågan är om en sådan intention från politiskt håll ligger till grund för den hårda stilen i striderna inom ÅMHM. Har ordföranden tagit sig an uppdraget att stärka politikernas inflytande framom tjänstemännens?
Vad orsakerna än må vara så har det gått käpprätt åt skogen. Det finns en djup spricka i styrelsen, mellan lagtingets majoritet och opposition. Liberalerna och socialdemokraterna vittnar om att styrelseordföranden förolämpar och hånar styrelsemedlemmar med avvikande åsikt. Det finns också en uppenbar spricka mellan styrelseordföranden och myndighetschefen, vilket är ännu värre.
Inför öppen ridå har styrelseordförande, styrelsemedlemmar och myndighetschef bråkat, om både små och stora frågor. Och på grund av den uppenbart skadliga konfrontativa stilen finns nu så djupa skyttegravar på alla sidor att snart är det omöjligt att ta sig upp ur dem igen.
Politiker och tjänstemän ska inte per automatik vara antagonister, i en styrelse kan inte representanter för regering och opposition gömma sig under partifiltarna. Det gäller att försöka se helheten, det har man misslyckats med i det här fallet.
Det är dags för vit flagg, en vapenvila eller ännu bättre ett fredsavtal. För i längden är den här situationen inte hållbar. En splittrad styrelse i öppet krig med verksamheten stärker inte någon. Det spär på misstroendet mot ÅMHM som myndighet, det spär på misstroendet mot politikerna och det skapar sannerligen inte goda förutsättningar att sköta de uppdrag som är ålagda ÅMHM.
Landskapsregeringen har det yttersta ansvaret. Hur länge kan lantrådet och ansvarig minister låta den här striden pågå?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
