DELA

Väntat med färre jobb ombord för ålänningar

”Först seglar fartygen iväg, sen försvinner jobben”.
Så löd en rubrik i Nya Åland för ganska exakt 5 år sedan. Det handlade om Rederi ab Eckerös utflaggningar av ms Eckerö och Birka Paradise.
I januari 2009 bytte ms Eckerö till svensk flagg och Birka Paradise, numera Birka Stockholm, följde efter i juni samma år. Snuset och det uteblivna golfbanebygget angavs som orsaker. Säkert fanns det fler.
Det man från åländsk sida oroade sig för den gången var alla uteblivna skattepengar, dels från ålänningar anställda ombord, dels från samfundsskatten.

Nu kommer nästa orosmoment, rederiet vill ha mera svenskar anställda ombord. ”Först seglar fartygen i väg, sen försvinner jobben.”
Rederiets förklaring är litet halvdan. Det finns en press från den svenska arbetsmarknaden, säger man och det stora antalet icke-svenskar ombord kan påverka legitimiteten i det svenska nettolönesystemet. Plus att det är litet diskriminerande mot svenskarna att ha ålänningar ombord på ett svenskt fartyg, åtminstone om man utgår från att det finns minst lika hög kompetens på svenskt som på åländskt håll.
På samma sätt som det är diskriminerande mot cyprioterna om det arbetar filippiner ombord på ett Cypernflaggat bekvämlighetsfartyg? Litet sökt verkar argumentet i ett EU, där man rör sig fritt över gränserna.

Men det man inte kommer ifrån är marknaden. Om rederiet under ett år från 2.000 ansökningar om jobb från den svenska närregionen och 50 från den åländska så är det ur åländsk synvinkel stor risk att det finns en rad kompetenta svenska medborgare bland de sökande. Hur gör man då?
Hittills har ålänningarna kommit in på en gräddfil, åtminstone om man får tro rederiet. Före utflaggningen av ms Eckerö för fem år sen fanns det inte svenskar ombord. Hög källskatt gjorde att det inte lönade sig för dem att arbeta under finländsk flagg. Alltså var det i huvudsak ålänningar som anställdes. Och så har det till en del fortsatt, trots flaggbytet. Men nu blir det en ändring.
Den förklaringen låter helt rimlig.

Det finns ytterligare en förklaring, om det är en förklaring. Med det nuvarande nettolönesystemet ombord håller rederiet inne skatter och socialavgifter och betalar ut nettolönen. Resten får rederiet behålla. Det här är ett stödsystem som man har kommit överens om i EU. Staten avstår från skatterna och socialavgifterna.
En svensk medborgare ombord avstår hela sin skatt och avgifterna till rederiet. För en finländsk medborgare dras en källskatt på 15 procent innan rederiet får sitt. Detta enligt ombordanställda.
Det lönar sig med andra ord för ett svenskt rederi att ha svenskar ombord, eftersom det då stannar mer pengar i rederiet.
Det här är inget man förnekar från Eckerös sida. Men man vidhåller att kompetens är många gånger mer värdefullt än några skatteprocent. I en hård konkurrens, ja. Men alla färjor är inte svenskflaggade, inte än åtminstone.

Hur man än vänder och vrider på saken, vilka argumenten och förklaringarna än är, så kommer man till att det som skrevs för fem år sedan stämmer. Först seglar fartygen iväg, sen försvinner jobben.
En klumpig formulering har väckt ett svagt hopp om att utvecklingen kan stoppas med diskriminering som argument. Det kommer inte att lyckas. Det enda som hade kunnat stoppa den utveckling som nu är på gång är om man hade kunnat stoppa utflaggningen. Det kunde man inte. Det lär man inte kunna i framtiden heller, vare sig in- eller utflaggning. Det är starkare krafter än åländska golfbanebeslut som i slutändan styr sjöfartens utveckling.
Något cyniskt kunde man säga att ju färre ålänningar som arbetar på utflaggade fartyg, desto mindre skattepengar går samhället miste om. Förutsatt att de som inte längre arbetar under svensk flagg bor kvar och har jobb. Det kan man inte heller garantera.

Det är ont om skyddade verkstäder i dagens värld. Ett litet samhälle, som är beroende av en stark näring stadd i förändring, kan få en del hårda törnar. Än så länge kan vi glädjas över att Åland har klarat sig hyfsat.

Harriet Tuominen