Vanhanen en Mr Chance i det nordiska umgänget
Att statsminister Matti Vanhanen (C) inte talar svenska beror på att han är en Mr Chance, som fick sin position av misstag.
Det säger förre utrikesministern Pär Stenbäck (Sfp).
Säga vad man vill om Stenbäck, men han är inte rädd för att säga vad han tycker. När han på en träff på svenska generalkonsulatet förra veckan talade om kontakterna mellan Finland och Sverige mot bakgrund av Märkesåret så betonade han personrelationerna; om inte de fungerar så fungerar inte samarbetet, eller fungerar dåligt.
När statsminister Vanhanen väljer att tala ”bad english” med statsminister Reinfeldt istället för svenska så blir kontakterna därefter. Och varför blev det så?
Stenbäcks förklaring är att det aldrig var meningen att Vanhanen skulle bli statsminister. Han är som en filmens Mr Chance, trädgårdsmästaren som av misstag blev rådgivare till USAs president.
Stenbäck drog sig inte för att kalla Vanhanen ett olycksfall i arbetet. Det normala i Finland är att man som politiker avancerar steg för steg och när man närmar sig toppositionerna går man en kurs i svenska (ifall man inte kan språket från tidigare).
Men när Anneli Jäätteenmäki föll måste centern snabbt plocka in en ny person på posten och det blev den relativt okända Matti Vanhanen.
Relationerna mellan Finland och Sverige har inte alltid varit högst prioriterade tidigare heller, men då har det berott mer på personkemi än språk.
President Kekkonen hade i tiden en faderlig relation till den unga kung Carl XVI Gustaf och det verkade fungera bra.
President Koivisto hade en mer tudelad inställning till Sverige. Bland annat trodde han aldrig på att det var sovjetiska u-båtar som härjade i den svenska skärgården. Nu tyder mycket på att han hade rätt, men då lade det en viss sordin på stämningen.
Stenbäck nämnde vidare statsministrarna Olof Palme och Kalevi Sorsa, där umgänget påverkades av att båda var ute efter inflytande i Europa – en konkurrenssituation med andra ord.
Och det är allmänt känt att Paavo Lipponen och Göran Persson inte passade ihop. De hör enligt Stenbäck båda till den sorten som hellre håller föredrag än lyssnar på andra.
Om man jämför med 30 – 40 år bakåt i tiden så har kontakterna mellan syster- och broderpartier och på regeringsnivå förändrats mycket. Politikerna känner inte varandra, de känner ofta inte ens till varandra och då finns inte heller bas för ett umgänge, som i förlängningen skulle ge ett stabilt samarbete.
Språket är en bidragande orsak. Allt fler finskspråkiga politiker föredrar som Vanhanen att tala engelska (svag sådan) framom svenska i de nordiska kontakterna.
Och de 15 senaste åren har EU funnits med och konkurrerat om uppmärksamheten. Snarast slukat den på bekostnad av det nordiska.
Samtidigt kunde ett stabilt nordiskt samarbete ge en bra plattform för nordiska framstötar i EU. Nu utnyttjas den resursen inte medan medelhavsländerna och Benelux-länderna inte tvekar att gå fram gemensamt.
Så vad göra?
Stenbäcks recept är att plocka ut politiskt intresserade ungdomar i åldern 18 – 24 år till träffar där man diskuterar frågor av gemensamt intresse. Han är övertygad om att om eliten av ungdomspolitikerna fick träffas och umgås kring ämnen som känns väsentliga för dem så bygger man samtidigt upp kontakter, som varar livet ut.
Problemet i dag är att det inte finns så värst många politiskt aktiva ungdomar. Man kanske borde bredda perspektivet till aktiva ungdomar inom olika områden, för det är i alla fall bland de aktiva som blivande politiker formas.
Stenbäcks önskan var också att Åland skulle ta mer initiativ i spänningsfältet mellan Finland och Sverige.
Ett sådant kunde vara att ställa upp som mötesplats för den unga elit, som framöver skall hålla kontakterna levande. Om dessa kontakter skapas på Åland så har vi garantier för att de framtida makthavarna vet mer om Åland än många gör i dag.
