Välkommen hem, Pommern
Det är ett decennium sedan kommittén för Pommerns bevarande först lade fram att en docka är det bästa alternativet för att säkra den fyrmastade barkens framtid.
Nu är hon i dockan, men vägen hit har inte varit spikrak.
2009 presenterades alternativet med en ”torrdocka”. Under de senaste åren har motargumenten varit många.
Det skulle bli en betongsarkofag, en rostande sardinburk, bygget var galenskap, det var oprövat och därför riskabelt. Det var dessutom på tok för dyrt. Varför skulle hon inte få flyta fritt?
Kommittén beskylldes för att ha överdramatiserat en rapport om Pommerns skick i syfte att skapa skräckpropaganda och på så sätt ro i land sitt prestigeprojekt. Det gick till och med så långt att investeringen på landskapsnivå i den politiska debatten jämfördes med hur många krisstöd dockpengarna skulle räcka till för Sottunga (25 stycken).
Även själva byggprocessen har varit kantad av hinder. De första anbuden var för dyra, och förenklingar gjordes. Dockan krymptes och flyttades närmare land. Den politiska kampen om dockans vara eller icke vara hettade till i staden men vann till slut majoritet efter att förespråkarna hade kallat till ett extra fullmäktigemöte trots att ärendet på det ordinarie mötet hade bordlagts, ett ovanligt tillvägagångssätt i stadspolitiken.
Två besvär mot anbudsprocessen lämnades till Ålands förvaltningsdomstol, ärenden som inte ännu har avgjorts. Det betyder att sötman som dockbygget nu avger ännu kan få en bitter eftersmak om domstolen kommer fram till att upphandlingen inte har hanterats korrekt.
Eftersom bygget har fortsatt under tiden amäldes staden också till konkurrensverket. Verket avslutade däremot ärendet utan åtgärd.
Det kanske verkar småsint och pessimistiskt att lyfta upp gammal groll. Nu med facit i hand, när vi ser att Pommern är på plats, att projektet inte drabbades av skenande kostnader, eller en grav försämring av stadsbilden är det enkelt att jubla. Men motståndet och debatten ska i grund och botten ses som positiv.
Den demokratiska processen är viktig och ska få ta tid. Samhällsmedborgare ska få diskutera frågor som dels rör vårt kulturarv men också är en stor investering för skattebetalare både i stad och landskap. Det är inte exklusivt förunnat någon expertgrupp eller kommitté.
Även om det kan kännas som en lång uppförsbacke för de som vill utveckla så bidrar den långa processen med legitimitet.
Pommern pensionerades för 70 år sedan av Gustaf Erikson, nu får 113-åringen ett äldreboende värdigt en gammal dam. Och hon kommer inte att behöva vara ensam.
Den nya besöksupplevelsen som planeras, den ökade tillgängligheten (till skillnad från de branta trappor som tidigare ledde upp till däck) och nyhetsvärdet i dockbygget kommer att göra henne till en välbesökt sevärdhet, både för turister och ålänningar.
Pommern har redan fått celebert besök genom Hannah Stockton som är intendent för det världskända klipperskeppet Cutty Sark. Stockton besökte Åland i mars för att lära sig mera om den planerade utställningen.
Även om upphandlingsförfarandet ska avgöras i domstol och det säkert finns de som fortfarande tycker att satsningen är onödig så lär skeptikerna vara färre i dag än för tre år sedan. Huruvida den utlovade hållbarheten på 100 år stämmer återstår förstås att se men förutsättningarna är bättre nu än de hade varit utan dockan, enligt de som har expertkunskap.
Och även om vägen har kantats av hinder så är det trevligt att se Pommern tillbaka på sin plats nedanför Ålands Sjöfartsmuseum.
Välkommen hem, Pommern.
