SÖK
MENY
Maria Alexandrovna-statyn i stadshusbacken har återigen väckt debatt. Kanske borde diskussionen om statyn flytta in i stadshusets fullmäktigesal?
Det började med ett förslag från Mariehamnsmoderaterna att placera en skylt vid statyn som förklarar dess kontext, alltså när den donerades, av vem och vem Maria Alexandrovna var. I sig en bra sak. Men den efterföljande debatten har mer handlat om huruvida Mariehamn ska ha en sådan symbol i stadsbilden – på paradplats dessutom.
Den centrala frågan har nu blivit vilken slags symbolik en staty av den här typen för med sig och om den är önskvärd att visa upp.
Flera som tagit ton i debatten säger nej eller i alla fall nja.
Anton Nilsson, ministerråd för landskapsregeringen i Bryssel (han skrev dock insändaren som privatperson), menar att statyn är ett sätt för den ryska regimen att resa monument över sin egen förträfflighet, förklätt i givmildhet:
”Putins staty är alltså inte på något sätt en fråga om Mariehamns historia eller ursprung utan en del av Putinregimens moderna propaganda. Det att Ryssland lagt betydande resurser på att få hit den bekräftar att det här är något som är viktigt för Putin”.
Ett liknande resonemang för Aino Waller (S): ”Statyn, som är en gåva med tydlig koppling till ryska staten, restes 2011, några få år före Putin olagligt annekterade Krim, representerar imperialmakt istället för självbestämmande, och är ett typexempel på mjuk makt – statlig påverkan genom kultur. Beslutet att ta emot och resa gåvostatyn saknade dessutom bred lokal demokratisk förankring, vilket uppmärksammades bland stadsborna”.
Alla delar inte den bilden. Riskerar debatten om statyns vare eller icke vara till och med att sprida russofobin, som Alyssa Bittner-Gibbs och Kristine Logoss Dzene skriver:
”Det är därför logiskt att när en staty utan röst, handlingsförmåga eller ansvar görs till bärare av samtida skuld, börjar levande människor med röst, vardag och närvaro fråga sig hur de själva med samma ursprung i nutiden uppfattas – många av dem själva på flykt från våld, repression eller krig. Sker detta genom ledarskap riktat mot ett stumt objekt, sker det ännu lättare mot levande människor.”.
Det finns utrymme för olika åsikter, just därför borde diskussionen föras där den hör hemma – nämligen i stadshuset. Kritik mot statyn hamnar ofta i kategorin historierevisionism, alltså försök att skriva om historien på ett mer tilltalande sätt. Men debatten om statyn borde inte handla om just det. Nog för att namnet Mariehamn är gammalt, men själva statyn och dess historia är betydligt färskare än så. Sedan 2011 har Maria Alexandrovna stått i stadshusbacken. Hade hon rests samtidigt som Julius Sundblom-statyn tvärs över parken hade diskussionen rimligtvis låtit annorlunda. Och ingen har, i alla fall, hittills föreslagit att den ryska historien på Åland ska suddas ut – till exempel genom att riva Bomarsundsruinerna eller Eckerö post- och tullhus.
Statyns konnotationer är uppenbara. Det är en av den ryska regimen prisbelönt konstnär som skapat den och den har kostat mycket pengar att göra. Precis som Anton Nilsson skriver indikerar det här att statyn också är viktig för den ryska regimen. Och vill politikerna inte helt och hållet avlägsna den, varför inte fundera ut en ny plats? Varför inte i Tullarns äng, bredvid kanonen från Bomarsund? Det skulle dessutom ge den en historisk kontext som är mer passande.
Och vad gäller obehaget som ålänningar med Rysslandskoppling kan känna så är det givetvis en faktor som bör vägas in. Men det finns säkerligen andra saker som spelar ännu större roll, till exempel de dagliga demonstrationerna utanför det ryska konsulatet. Och dem invänder väl ingen emot?
Stadsfullmäktige borde ges möjlighet att diskutera frågan – på ett öppet och demokratiskt sätt. Så pass viktig är statyn som symbol.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
