Valets många vinnare
Jussi Halla-aho är valets röstkung och hans Sannfinländare riksdagsvalets stora vinnare, men regeringsparti? Knappast.
Finlands mest jämställda riksdag är en fragmenterad historia.
Visst var Mats Löfström den stora favoriten, visst trodde de flesta att han skulle gå en promenadseger till mötes, men ingen kunde räkna med den överlägsna marginalen. Av förekommen anledning hann den åländska valvakan aldrig bli spännande, men annat var det i riket.
När så väl valresultatet började klarna satte det sedvanliga utnämnandet av valets vinnare och förlorare i gång. Socialdemokraterna, som med en hårsmån är det största partiet, utropade sig själv som segrare. Många är vi som betvivlar.
Med en mandatperiod i opposition och med en hårt kritiserad regering hade de ett guldläge som slank dem ur händerna. De ökar sex mandat, Antti Rinne får troligtvis sonderingsuppdraget, men ökningen procentuellt är blott 1,2 procentenheter.
Sannfinländarna , däremot, har anledning att fira. Valets enskilt mest populära kandidat, med 30 527 personliga röster, är ingen dålig fjäder i hatten för partiordförande Jussi Halla-aho.
Jämfört med valet 2015 står de nästintill stilla, men med tanke på den metamorfos partiet gått igenom under den gångna mandatperioden, är valresultatet ingenting annat än en skräll. Det var inte länge sedan som partiets stöd var ensiffrigt i opinionsmätningarna.
Den 9 september ifjol gick svenskarna till val och med på systerpartiet Sverigedemokraternas valvaka var Halla-aho. I landet som han så ofta, och även denna kväll, utmålar som ett dåligt exempel och använder i sin argumentation för en stram migrationspolitik.
Till undertecknad förklarade han att Sannfinländarna fortfarande återhämtar sig från sin inbördes kris, och att han gläds över SD:s framgångar. Knappast skulle han då ha vågat drömma om att de ett drygt halvår senare skulle landa på exakt samma resultat – 17,5 procent.
Invandring har under valupptakten, precis som vanligt, varit Sannfinländarnas främsta fråga, men de också blivit en alltmer högljudd motpart i vad Halla-aho själv kallar ”klimathysterin”.
Enligt professor emeritus Göran Djupsund, intervjuad av Svenska Yle, kan partiet mycket väl ha gynnats av sin klimatskepticism. Bland de som rycker på axlarna och menar att ”lilla Finland” ändå inte kan gör någon skillnad och som absolut inte vill dra ner på varken köttet eller personbilskörandet har mången troligtvis lagt sin röst på nämnda parti.
Det ser vi jämsides med att unga rödgröna kandidater åtnjuter stort stöd och både De Gröna och Vänsterförbundet tar var sitt kliv framåt. De som vill att Finland gör mer, inte mindre. Vänsterförbundets skarpa retoriker, partiordförande och röstdrottning Li Andersson är ett givet exempel. Att klimatet blir en alltmer prioriterad fråga är inte bara viktigt, utan fullkomligt nödvändigt för vår framtid.
Det är därför beklagligt att klimatet är ett i raden av ämnen som polariserar vårt samhälle.
Vi är på intet sett unika, det är bara att blicka ut i Europa, men det är en klen tröst när en ny regering ska bildas. Detta även om Finland har erfarenhet av koalitionsregeringar i skiftande färger.
Sannfinländarna torde dock inte ingå i det kommande regeringsunderlaget eftersom partiet under Halla-ahos ledning blivit radikalare och mer invandrarfientligt. Det i sig kan ses som en vinst, inte minst för Åland.
Till sist är det värt att nämna att vi nu har den mest jämställda riksdagen i Finlands historia. Med 92 invalda kvinnor ligger andelen kvinnliga ledamöter på 46 procent.
Det är hoppeligen en framgång som de flesta, oberoende av politisk förankring, kan glädjas åt.
