Valet står mellan bevarare och förändrare
Det finns viktiga ideologiska skiljelinjer i valet, men de går egentligen inte på höger-vänsterskalan.
Det börjar bli tydligt vilka vattendelarna är i lagtingsvalet, och detta val handlar faktiskt inte så mycket om konkreta frågor, utan för en gångs skull om ett vitt spann av ålandsideologiska frågeställningar som delar det åländska partifältet på mitten.
Det är inga nya frågor det handlar om, utan om själva grunden för det åländska självstyrelsesystemet; Hur ska man förhålla sig till språkfrågan, till näringsrätten och till självstyrelsens utveckling?
Höger-vänster-skalan blir däremot allt mer grötig. På vänsterkanten, det vill säga bland socialdemokraterna, finns många som är mer ekonomiska pragmatiker än socialister och väldigt svåra att skilja från både liberaler och centerpartister när det gäller näringspolitik, annat än kanske genom en större ovilja att satsa landskapsmedel på stora offentliga projekt.
I hela spannet av borgerliga partier finns inte ett enda som vill avskaffa välfärdssystemet eller ens pratar om stora inbesparingar eller nedskärningar av offentlig sektor, snarare tvärtom. Både kk-hus, biograf, golfbana och tunnel till Föglö står på borgerliga önskelistor, för att inte tala om övertagandet av beskattningen som skulle resultera i en betydande ökning av de offentliga utgifterna.
På vänsterkanten pratar man mer om solidaritet och på högerkanten mer om företagande, men i vardagspolitiken är inte en enda regeringskombination borträknad på den ideologiska grunden.
Motsättningarna finns som sagt på annat håll.
Ålands framtids partiordförande Anders Eriksson preciserade i en intervju för Nya Åland att partiet inte kan sitta i en regering där ordet självständighet inte nämns i regeringsprogrammet. Det hade han förmodligen inte velat säga, för det blir en hård nöt att knäcka för alla andra partier. Det är en grundläggande meningsskiljaktighet, och en som Ålands framtid tvunget måste tona ner om man vill vara regeringsduglig.
Ett samarbete mellan socialdemokrater, liberaler och Ålands framtid måste bedömas som omöjligt. Även med centern blir det svårt, med tanke på att man inom partiet hittar mycket bestämda självständighetsmotståndare som Tobben Eliasson.
När det gäller näringsrätten går vattendelaren lite på tvärs. Liberaler, socialdemokrater och frisinnade är beredda att se över näringsrättsbestämmelserna, medan centern tvekar och obundna är klart emot, liksom också Ålands framtid.
Argumentet mot är språkpolitiskt, argumentet för är att man vill underlätta företagsetablering på Åland.
Kanske kan man uttrycka helheten som så, att den ideologiska skiljelinjen går mellan modernisterna och traditionalisterna i det åländska samhället, och det är inte alltid skillnaderna följer partigränser. Modernisterna är beredda att ta de befolknings- och språkmässiga förändringar som ett öppnare Åland innebär för att man tror att det i längden är det mer fördelaktiga. Traditionalisterna är beredda att ta kostnaden för en bibehållen återhållsamhet för att skydda det Åland som är nu och alltid har varit.
Modernisterna vill öppna upp, traditionalisterna vill skydda. För väljarna gäller det att prioritera vad man tycker är viktigare.
