DELA
Foto: Wikimedia Commons/Giovanni Dall'Orto
Retorikens fader Aristoteles varnade för personangrepp riktade mot meningsmotståndares karaktär och börd. Att däremot kritisera någon med namn utgör inte ett personangrepp, så länge man håller sig till saken.

Vadå ”ad hominem?”

”Angrip sak, inte person”, brukar det heta i debatten.
Men vad betyder detta egentligen – och var går gränserna?

Greppet heter på latin ”ad hominem” och utgjorde ett problem redan för antikens retoriker. Personangreppet är en av de äldsta – otillåtna – metoderna att gå till storms mot sin meningsmotståndare i en debatt.

I dagens hetsiga diskussionsklimat är det också ett vanligt sätt att värja sig mot kritik. ”Personpåhopp” är en frekvent beskyllning från alla dem som på något sätt angripits, när de ska försvara sig.

Men i takt med att fler och fler – inte sällan ovana – debattörer ger sig ut i de retoriska backarna, yvigt fäktande med stavarna och stadda i hög hastighet, så är det som att detta begrepp blivit allt otydligare. Vad innebär det egentligen, personangreppet? Vad får man, och vad får man inte, skriva om varandra?

Många tycks anse att personpåhoppet är ett faktum så fort någon kritiseras med namn. Det förtjänar att understrykas, att så inte är fallet.

Slår man på ”Ad hominem” i uppslagsverket (NE) står det:

”Osakligt argument som riktas mot svagheter i motståndarens karaktär i stället för mot giltigheten eller ogiltigheten i sakfrågan”.

Att skriva att ”Chamberlain gjorde en allvarlig missbedömning av Hitlers intentioner 1938” är alltså inte att kritisera den brittiske premiärministerns person. Han klantade sig något förfärligt i sitt ämbete, bara.

Att påpeka att en myndighetschef gjort fel i sin tjänsteutövning eller på annat sätt betett sig på ett sätt som inte står i samklang med hens uppgifter, är inte ett personangrepp, även om hen nämns vid namn.

Kort sagt: kritik av en namngiven person är inte i sig ett personangrepp.

Vad är då ett otillåtet personagrepp? Denna text har förstås inte plats för alla exempel. Men de vanligaste angriper på olika vis en persons karaktär istället för personens handlingar. Man säger: ”Göran är dum” istället för: ”Det var dumt gjort av Göran att hälla bensin på elden”. Man misstänkliggör någon utifrån samhällsställning, bakgrund eller generella värdegrund, i stället för hålla sig till den förevarande saken:

”Du är moderat, så dig litar jag inte på” är ett personangrepp. ”Jag misstror moderaternas politik” är det inte. ”Jag anser att du har fel, eftersom du inte har grepp om alla fakta i frågan” är inte ett personangrepp, ”Du har fel för du är kurd”, är det.

Det är val i höst. Låt oss hoppas att alla har lärt sig dessa enkla regler tills dess.