Vad vill britterna med brexit?
Det blev ett klart och tydligt nej till Theresa Mays brexit-avtal.
Men det var inget nej till regeringen och i princip samma brexit-avtal kan behandlas på nytt.
Vad sade de brittiska ledamöterna nej till, egentligen?
Underhuset i Storbritanniens parlament röstade i tisdags kväll nej till det avtal om EU-utträde som Theresa Mays regering under två och ett halv år har förhandlat fram. Nu närmar sig utträdesdatumet 29 mars med stormsteg och fortsättningsvis råder i det närmaste total förvirring om vad som kommer att hända.
Mays avtal förlorade omröstningen i underhuset med 432 nej-röster mot 202 ja, en rekordstor förlustmarginal på 230 röster. Det visar hur illa omtyckta de nuvarande villkoren för utträdet är.
Ändå klarade Mays regering på onsdagen misstroendeförklaringen som väcktes bara minuter efter att brexit-rösterna var redovisade. Att regeringen får sitta kvar på de premisserna är förstås märkligt. Lika märkligt är att regeringens brexit-avtal inte är helt utdömt än. Ett alternativ är nämligen att May återvänder till underhuset med i princip samma avtal de kommande veckorna.
Från oppositionen beskylls May för att inte tidigare ha förankrat villkoren för avtalet. De som vill ha en hård brexit, alltså en tydligare uppdelning mellan EU och Storbritannien, ogillar avtalet för att det fortfarande finns definierade samarbetsområden parterna emellan. De som inte vill ha ett utträde ogillar avtalet för att det leder till just brexit. Kvar står regeringen i mitten med en illa omtyckt deal.
– Underhuset har tydligt sagt vad man inte vill ha, men har fortfarande inte meddelat vad man faktiskt vill ha, sade Theresa May i samband med att tisdagens rösträkning presenterades.
Brexit har polariserat både samhället och parlamentet. De politiska grupperingarna tror sig kunna åstadkomma ett bättre resultat än det som nu finns. Den främsta konstruktiva kraften, Mays regering, har fått mothugg utan att några alternativ till regeringens arbete har presenterats.
Den samlade brittiska politikerkåren verka göra sitt yttersta för att inte leverera några svar till befolkningen om hur landet ska lämna EU. Så bygger man inte allmänhetens förtroende.
Och problemet är att ingen riktigt vet vad som är att vänta. Alla scenarier är fortfarande möjliga.
Theresa May kan förhandla med EU igen. Trots EU:s tydliga ställningstagande att brexit-avtalet är det bästa tänkbara kan det finnas vissa mindre eftergifter eller förtydliganden som mjukar upp vissa ledamöters inställning. Det kan vara så att alternativen till Mays brexit blir mindre attraktiva ju närmare slutdatumet kommer.
Storbritannien kan vänta till den 29 mars och hamna i en no-deal brexit. Det verkar inte finnas tillräckligt stöd för det, vilket tyder på att någon typ av överenskommelse kommer att vara sluten före utträdesdatumet. No-deal är också vad de flesta bedömare anser vara det absolut sämsta alternativet för både EU och Storbritannien.
Det kan bli en norsk lösning. Storbritannien skulle då stå utanför EU men precis som Norge fortfarande vara en del av den inre marknaden och tullunionen.
Storbritannien kan begära mer tid att hitta enighet i det egna parlamentet. Det kan bli en ny folkomröstning. Det kan bli ett nyval. Det kan nästan bli vad som helst.
Trots att folkomröstningen var så pass jämn som 51,9 mot 48,1 procent verkar alla stora politiska krafter vara för brexit, även det största oppositionspartiet Labour.
Den halva av folket som röstade för att stanna kvar i EU har saknat en röst i den över två och ett halvt år långa process som har följt efter att Storbritannien åberopade den numera berömda artikel 50. Och när det nu en tid har stått klart vilken röra brexit faktiskt har blivit, och hur få frågor som har besvarats av parlamentet gällande hur utträdet ska ordnas borde många britter ha fått kalla fötter.
Det går inte att bara säga nej, det har brexitprocessen visat med all önskvärd tydlighet.
