DELA

Vad har vi kvar om dialogen tystnar?

Näst intill det svåraste som finns är att föra en genuin dialog med en människa eller en grupp av annan åsikt.
Bara ibland lyckas det, med yttersta ansträngning, och denna rara blomma är ännu mer sällsynt i politiken än i andra sammanhang.

En verklig dialog förutsätter att man är redo, till och med villig att förändras, att låta sig beröras av sin medspelares argument.
I politiken, när den fungerar som den ska, kan man kompromissa. Det är inte samma sak. Det är den praktiska följden av vissa maktkonstellationer och den pragmatiska inställningen att man får ta vad som går att få, även om man fortfarande anser att det är lite fel.
Politiska kompromisser är en fin sak, och den som är duktig på politik och på att låta sina argument och sin person skina i valrörelser, kan komma långt.

I den verkliga dialogen stannar man upp inför något man uppfattar som helt felaktigt och försöker förstå det och prata med det i stället för att fördöma, avsiktligt missförstå och försöka tysta ner.
Rasismen och främlingsfientligheten är, ur Nya Ålands synvinkel, en av vår tids stora problem. Vi kan beskriva den, vi kan argumentera kring den, vi kan komma med fakta kring den, men hur ska dialogen se ut, särskilt med dem som från början anser sig marginaliserade, bespottade och nertystade.

Hur ska en dialog med våldsamma nazistgrupper se ut? Hur ska man förhålla sig till maskerade demonstranter med stenar i händerna, till näthat, förakt och dödshot.
Den lätta utvägen är att gå till attack, att skrika ut sin frustration, att beväpna sig i förment självförsvar.

Den allra lättaste utvägen är föraktet för den andra sidan, för andras argument, personer, kläder och koder.
Gå in på Facebook bara, och bläddra bland diskussionerna, och du hittar det aningslösa föraktet, det som förut kanske hölls utanför offentligheten.

Tänk om vi alla, någon stund, någon gång, kunde klä av oss den tunga kappan av våra egna fördomar och andras förutfattade meningar, och på allvar förstå varann.
Det vore en vacker sak.
Det betyder inte att man behöver vara flat och undfallande gentemot det man tycker illa om, tvärtom. Det betyder att man ska ta sin ilska, sitt motstånd, sina flammande synpunkter, och använda dem.

Nu kan man kanske tycka; vad hjälper det, om motståndarsidan ändå väljer att vara aggressive, elaka och osakliga. Om de väljer att vara okunniga, att inte vilja veta, att gå utanför lagen.
Står vi där som mähän då, som kraftlösa medlöpare som inte hade vett att sätta hårt mot hårt.
Många drar såna paralleller. De är rimliga, och de är felaktiga. Utstötning, marginalisering och demonisering har aldrig funkat. Inte heller att sätta hårt mot hårt, den våldsamma vägen.

Det enda som funkar är att svälja in alla i systemet, i dialogen, må den vara politisk eller personlig.
Det är bättre att Sverigedemokrater och Sannfinländare finns i parlamenten än utanför, för där finns normaliseringen.

Det är trist, detta, men det finns ingen annan väg. Processen är målet. Vägen leder aldrig till ett gyllene slott där alla är glada och det onda utrotats en gång för alla.
Jobba på. Gneta på. Prata. Med respekt.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax