Vad gör en stadskärna levande – under lång tid?
Kraven på en stadskärna är stora.
Den ska vara levande och fungera över lång tid. Den ska vara tillgänglig och ge något till alla. Hur ska man lyckas?
Vi föreställer oss att det är sommaren 2042. Julisolen skiner och i Östra hamnen står segelbåtarna på rad. På Torggatan utspelar sig följande. En grupp turister står i kön till den mobila förfriskningsvagnen intill kompassrosen i närheten av Ekonomiegatan och pratar. De betraktar byggnaderna runt omkring dem och ser med avsmak på det numera tjugo år gamla kvarterskomplex som tornar upp framför dem både till höger och vänster.
Bakom ryggen på dem finns ett annat helt kvarter från samma tidsålder. Även det har numera mist sin nyhetsglans. Betongen känns otidsenlig som material och färgsättningen gammalmodig. Ingen miljö för turistbilder, hävdar en i gruppen och kräver en ny plats för gruppbilden från Mariehamns stadskärna.
Tillbaka till 2019. Tankeleken ovan är inte ett sätt att ta ställning mot Ömsens vilja att investera stora pengar för kvarteret i fråga, eller för planerna för tomten på andra sidan Torggatan. Utan det ska ses som en tankelek.
Faktum är att allt går i vågor. Det som i dag är mode är inte längre modernt ett par decennier senare. Zeipels-huset var nytt, fräscht och snyggt en gång i tiden. I dag ses det knappast på med samma blick av alla. Även den i dag föraktade låga utbyggnaden av Boreniuska huset längs Ekonomiegatan var antagligen något som någon gång sågs som en lyckad lösning.
Tankeleken blir än mer tydlig om vi byter ut byggnaderna mot kläder, frisyrer och glasögon. Den som i dag är moderiktig är det inte längre om x antal tidsenheter.
Det är ju också tjusningen med gamla bilder, att se växlingarna i snitt, form, färgkombinationer och mönster. Den som levt ett tag har sett att allt går i cykler och att trenderna kommer tillbaka som en bumerang, men i liten annan tappning. När det gäller kläder är växlingarna snabba, när det gäller arkitektur går det betydligt långsammare, men i det stora hela är det samma fenomen.
Olika tider präglas av sin samtid, sina idéer om hur man ska bygga, hur länge det ska hålla, vad som är snyggt och en avvägning mellan funktion, form och materials hållbarhet. Det är helt naturligt. Byggandet blir ett sätt att förmedla vår samtidshistoria.
Det finns områden i Mariehamn som är mycket enhetliga av den enkla orsaken att området är bebyggt under en kort period, ofta är det till och med bestämt att hela kvarter ska gå i samma stil, för att skapa en helhet. Det kan vara att föredra i ett bostadsområde, även om det i något skede kommer vara hopplöst omodernt.
En stadskärna är ändå något annat. Den behöver fungera oavsett vad som är modernt just nu. Den ska förändras kontinuerligt när behoven förändras, den ska vara tillgänglig för alla och i Mariehamns fall, som en turistort, ska den passa både oss som bor här och dem som kommer hit som turister.
En stadskärna behöver kännas levande hela tiden. En stadskärna som ska locka turister behöver ha en personlighet, berätta något om staden för att inte bli grå, tråkig och en i raden av stadskärnor. Byggnader från olika tidsepoker berättar något om stadens historia.
Förstås handlar det inte bara om byggnaderna, de ska också fyllas med innehåll, verksamhet som är lönsam och ger liv, men byggnaderna är inte oviktiga. Om vi fortsätter med Zeipels-huset som exempel, om man i dag ser det som fult och missanpassat, tänk då om man på 1960-talet byggt hela kvarteret i samma stil? Hur hade vi då i dag sett på kvarteret?
Att jämna ett halvt (väldigt stort) kvarter med marken och bygga nytt i en i dag modern stil gör också att ett halvt kvarter kommer att kännas väldigt föråldrat x antal tidsenheter framåt.
Att bygga om och bygga ihop befintligt med nytt, att jämka stilar från olika tidsepoker till en helhet kan då skapa ett mer levande intryck.
Kanske skapa något som kan vara intressant att betrakta även för turister på 2040-talet.
