Vad får kulturen kosta?
Idag på Alandica Debatt klockan 16.00 debatterar Ålands politiker något så exotiskt som kulturpolitik. Nyan tipsar härmed om några frågor att ta upp.
Vad är kulturpolitik? Frågan är inte alldeles lätt att besvara. Kultur brukar vara en sån där sak som alla lite slentrianmässigt säger sig vara ”för”, vare sig man representerar liberalerna eller Al-Qaida.
Idag samlas dock representanter för alla de åländska partierna till en debatt om just kulturen. Den något snålt tilltagna programtiden – 45 minuter – antyder möjligen att man befarat att det inte finns så stora politiska åsiktsskillnader på området. Det må så vara, men det saknas ändå inte intressanta frågeställningar att ta upp.
Som en lätt uppmjukningsövning kan man till exempel ta upp frågan om ÅRTV:s textbaserade nyhetsproduktion. Ska Public Service, finansierad med offentliga medel, verkligen konkurrera med privatägda tidningar? I en tid präglad av en giftig kombination av tidningsdöd och ”nyhetsförmedling” på nätet av mindre nogräknat slag behövs de seriösa tidningarna mer än någonsin på de digitala torgen.
Denna text avser inte ta ställning i frågan – Nya Åland och tidningen Åland har tidigare, som remissinstanser till det nya mediapolitiska programmet, redovisat en skeptisk hållning – men diskussionen är både intressant och aktuell. Hufvudstadsbladet chefredaktör Susanna Landor tog upp den bara för ett par dagar sedan, då hon ställde frågan ”Hur stor rörelsefrihet ska Yle ha?” i ett debattinlägg i Husis (5/6).
Frågeställningen har inte slagit rot på Åland, fastän diskussionen var utförlig i den parlamentariska kommittén (flera av dess medlemmar hade också ett förflutet på ÅRTV). Kanske kan ämnet komma upp till förnyad granskning till hösten?
En annan fråga som säkerligen kommer att debatteras hett i höstens åländska val har en kulturell sida, nämligen frågan om kommunreformen. Hur kommer de effektiviseringar och besparingar som reformens förespråkare utlovat att stöpa om kulturen ute i kommunerna? Hur går det med biblioteken? Påverkas ungdomslokalerna? Det är fullt möjligt att reformen i slutändan blir effektneutral, men det skadar inte med lite kulturpolitisk medvetenhet och beredskap i förväg.
En annan fråga är vad vi långsiktigt vill satsa på och utveckla i framtiden när de gäller de kulturella besöksattraktionerna. När nu frågan om Pommern syns vara löst, och Sjöfartsmuseet så förtjänstfullt utvecklats till att bli en maritim angelägenhet även vid en internationell jämförelse, står Bomarsundsprojektet för dörren.
Ett nytt besökscenter, med fokus på ”digitala lösningar och storytelling” planeras till tonerna av 2,75 miljoner euro, förkunnade kulturminister Asumaa i mars i år. Riktigt hur och vad som i slutänden bär den åländska berättelsen vidare i besökscentret är dock inte klart, men det finns en arbetsgrupp på plats. Här väntar mycket kulturpolitik att omsättas till praktik.
Sist men definitivt inte minst borde vi också alla diskutera den centrala honungsburk ur vilken alla kulturföreningar, filmfonder, stipendier och bidrag hämtar sin osannolika, åländska Bamsestyrka: Paf. Nästan all den där honungen kommer trots allt ur en enda kupa …
Hur länge kommer sötebrödsdagarna att vara? Kan vi vara helt säkra på att alltid ha kulturen till stora delar betald via vårt spelbolags intäkter? Vad händer om/när kassan börjar krympa eller Veikkaus lyckas få ålänningarna portade från den finländska marknaden?
Hur mycket får då vår omhuldade kultur kosta? Där har den kulturpolitiska debatten en brännhet potatis att ta i.
