DELA
Foto: Hanne Salonen / Riksdagen

Utmanande veckor för regeringen

Den här veckan kan den politiskt intresserade stå redo med popcorn för att följa den politiska utvecklingen i Finland.

På onsdag blir det interpellationsdebatt i riksdagen om äldrevården och på fredag blir det omröstning om förtroendet för regeringen. Det här vid sidan av det redan mycket spännande läge som finns med landskaps- och vårdreformen och dess olösta konsekvenser för Åland.
Allt har sin bakgrund i den stora kris som uppdagades för en och en halv vecka sedan när Valvira, övervakande myndighet, tog över skötseln av ett äldreboende i Kristinestad, Österbotten.

Konsekvenserna är ännu höljda i dunkel, men det är svårt att se hur läget kunde bli värre för en redan länge pressad regering.

En kortfattad resumé: Efter flera anmälningar gjorde Valvira en inspektion på äldreboendet i Kristinestad och upptäckte vanvård. Man hade inte tillräckligt med personal, det fanns ingen korrekt lista på klienter, mediciner doserades fel, boende fick inte tvätta sig tillräckligt och sår var oskötta. Det mest allvarliga är misstankar om att en person avlidit på grund av bristerna.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Om sexualbrott mot barn var det stora samtalsämnet vid kaffebord, i tidningsspalter och i riksdagens plenisal för ett par veckor sedan, är det nu äldrevården som är på allas läppar. Framför allt den privatiserade delen.

Nu strömmar det också in anmälningar om missförhållanden runt om på boenden i landet. Inget tyder på att det här är snabbt överspelat.

Vanvård är förstås väldigt allvarligt och helt oacceptabelt. De fall som upptäcks måste utredas noggrant och ansvar utkrävas.

På ett strukturellt plan handlar det om pengar och samhällets ambitionsnivå. Vilken sorts äldrevård vill vi ha? Ska bolag få göra vinst på att vårda gamla, sjuka och svaga? Det för oss in på nästa del av krisen – de politiska följderna.

Regeringens problem är inte bara missförhållanden inom äldrevården och att man inte lagstiftat om en maxgräns för antalet klienter per vårdare. Det är framför allt att man nu, som en väsentlig del av landskaps- och vårdreformen, vill privatisera mera. Man står beredd att driva igenom att ännu mer av skattebetalarnas pengar ska gå till privata bolag för att de ska göra vinst på det samhället tidigare levererat, exempelvis hälsocentraler. Detta samtidigt som grov vanvård på redan privatiserade enheter utreds.

Det blir inte enkelt.

Värst blir det för Samlingspartiet, som är den part i regeringen som vill ha valfrihet (läs privatisering). Deras tröst kan bli att ansvaret för den här situationen ligger på alla partier i riksdagen. Besluten som lett fram till dagens situation är tagna under en lång tid.

Spelar det här någon roll för Åland? Vi har vår egen debatt om äldrevård som är nog så viktig, men i övrigt? Nej.

Däremot kan krisen bli tuvan som får kärran med landskaps- och vårdreformen att välta, i första hand om fler av regeringens riksdagsledamöter får kalla fötter inför det stundande valet. Det löser den åländska situationen som föreligger på ett smidigt sätt.

Samlingspartiets och de Blås ovilja att godkänna Anne Berners proposition för att lösa konsekvenserna för Åland är svåra att förstå, framför allt eftersom summan 10 miljoner euro mer per år är kaksmulor i relation till statens budgettårta. Många har med rätta frågat sig var problemet ligger, egentligen?

En förklaring kan vara att Centern och Samlingspartiet lurpassar på varandra för att få det de själva vill ha, utan att ge mer än de måste till motparten. Centern vill ha sina landskap, det vill inte Samlingspartiet. Samlingspartiet vill ha sin valfrihet, det är Centern hårdnackat emot. I en tuff situation för Samlingspartiet kan det vara praktiskt med ett äss i rockärmen.

Hur det blir återstår att se. Ansvarsfulla politiker ser till att ordna äldrevården på ett värdigt sätt i stället för att ägna sig åt politiskt spel. Men ansvarsfulla politiker borde också ha skött sina plikter mot Åland på ett värdigt sätt.

På båda punkter har man misslyckats.