Upp till kamp för ängsväxterna
Lupinen blommar som bäst och anses av många vara väldigt vacker. Oavsett är det en invasiv främmande art för den åländska floran som hotar de traditionella ängsväxterna. För den biologiska mångfaldens skull är det mycket bra att Åland nu lagstiftar om att begränsa en rad främmande arters framfart.
Mördarsnigeln, minken, mårdhunden, smörbulten, jättebalsamin, jätteloka, vattenpest och lupin är exempel på djur och växter som finns i den åländska naturen men som inte hör hemma här. Arterna har importerats av människor, med vilje eller i misstag, och har sedan spritt sig. Smörbulten har kommit med barlastvatten och finns i exempelvis Västra hamnen. Mördarsnigeln är sannolikt bekant för de flesta ålänningar som har en trädgård. Minken och mårdhunden är oomtvistat ett stort hot mot åländska sjöfåglar, inte minst ejdern.
Bland de invasiva växterna är lupinen kanske den mest synliga. Den breder gärna ut sig längs vägkanterna och blommar som bäst i lila, blått och rosa. Där den breder ut sig växer inte längre traditionella ängsväxter som exempelvis prästkrage, svartkämpar, blåklockor, hundfloka eller teveronikan. Växter som naturligt hör hemma i den åländska floran. Orsaken är att lupinen, likt klöver och baljväxter, tar upp kväve ur luften och binder den. Det gör att kvävehalten stiger, vilket i sin tur gör att ängsväxterna, som vill ha mer näringsfattig jord, inte längre trivs och därför försvinner. Snart är det enbart lupinen som växer på platsen. Det kanske är vackert när den blommar, men största delen av året står där enbart en grön massa.
I förlängningen är det illa för naturens mångfald. Precis som ejdern och andra sjöfåglar fyller en funktion i den åländska skärgården har ängsväxterna en plats i den åländska floran. När en eller flera arter minskar kraftigt eller försvinner rubbas balansen, och det får följdverkningar. Ekosystemet är känsligt och rubbningar påverkar även människans liv och verksamhet, inte minst ekonomiskt. Fiske och fiskodlingar kan påverkas, liksom jord- och skogsbruket. Främmande arter kan även sprida sjukdomar. För att inte nämna rekreationsvärdet av att arter försvinner.
Förlusten av biologisk mångfald är ett av de riktigt stora problemen i världen och att främmande arter invaderar nya regioner är globalt sett det näst största hotet mot biologisk mångfald, efter klimatförändringarna. Så sent som i januari i år klassade Världsekonomiskt forum förlusten av biologisk mångfald som ett av dem fem största hoten som världen står inför, sett till sannolikhet och effekt.
Lagförslaget om invasiva arter, som tas upp i lagtinget nästa vecka, har tagits fram för att Åland ska uppfylla en EU-förordning. Tanken är hindra ytterligare spridning av främmande arter, genom förbud mot att släppa ut dem i naturen. Fastighetsägare och marknadsaktörer åläggs att motverka att de får fotfäste.
Åtgärder av exempelvis fastighetsägare kan krävas, men det ska också finnas en skälighetsprövning med tanke på ekonomiska kostnader. Det låter som en rimlig väg att gå. När främmande arter redan finns på en plats kan det bli för dyrt att utrota den helt, men att se till att de inte får ännu mer spridning är ett reellt och godtagbart alternativ.
I liggande lagförslag finns ingen lista på vilka arter som avses, men enligt miljöminister Alfons Röblom (HI) ska det i förordningen som ska tas fram när lagen är stiftad, ingå en lista.
I diskussionen i lagtinget betonades vikten av kunskap, förståelse och acceptans om vad de invasiva arterna kan ställa till med. Här finns en mycket stor utmaning, eftersom erfarenheter från Finland visar att allmänheten inte alltid omfattar problemet med exempelvis lupinen. Den anses vacker och man tycker att det ”hör till” längs vägkanterna. En del-orsak kan också vara att den allmänna växtkännedomen minskat. Vet man inte vad något heter är det lätt hänt att man inte förstår vad som försvinner. Här behövs en långsiktig upplysningsstrategi om de konkreta följderna.
Acceptansen för att lagstifta om invasiva djurarter är sannolikt större, eftersom det finns en större allmän kunskap och konkret erfarenhet om vad minken, mårdhunden och mördarsnigeln ställer till med. Exemplen från djurvärlden kan säkert användas för att pedagogiskt förklara dilemmat för den åländska floran. Med rätt baskunskap och upplysning är förutsättningarna för att rädda den åländska artrikedomen och ängarnas blomsterprakt mycket god.
