Upp till bevis nu för regeringen
I morgon sätter sig Ålands lagting i plenum, och den politiska hösten kör igång på allvar.
Låt oss därför blicka framåt och bakåt, till höger och till vänster.
När regeringen Gunell tillträdde var det med ett allt överskuggande löfte – en budget i balans 2015. Dit skulle man nå bland annat genom ett omfattande reformarbete, en samhällsstrukturreform, en digital agenda och en omläggning av skärgårdstrafiken.
När lagtinget nu bänkar sig för höstens arbete vet man att en budget i balans till 2015 är en omöjlighet. Man vet att de stora reformerna är på gång, riktigt bra på gång till och med, men vi har ännu inte sett några resultat, och på vägen dit finns några politiska bummelstenar för regeringen att hantera internt.
Dessutom har vi ett inkomstbortfall för detta år och de två kommande åren (jämfört med budget) som närmar sig katastrofåret 2008, då bottnen gick ur den finländska och därmed den åländska ekonomin.
Vi har en utgiftskurva som pekar åt helt fel håll, vilket förstås är aningen pinsamt för en regering som från början har sagt att deras viktigaste uppdrag är få en ekonomi i balans. Och vi har en tilläggsbudget på väg där gymnasieskolan behöver en dryg halvmiljon extra, och ett jordbruksstöd som för regeringens stabilitet och näringens påtryckningar måste höjas till en rimligare nivå.
Var hamnar vi då? En regeringskris? En ”nationell” samling? Plötsliga sparåtgärder, som den förra regeringens permitteringsbeslut?
Svaret är nej, av främst två orsaker.
Den första är att både regeringen som helhet, men framför allt axeln Camilla Gunell-Roger Nordlund är förvånansvärt stark och seg. Gunell är bra ledare, och Nordlund tillräckligt kylig för att presentera de beskaste siffror med nödvändigt lugn.
Den turbulens kring jordbruksstöden som blåste upp under sensommaren ser ut mojna, till följd av mera fakta, och kanske eftersom den moderata utbildningsministern och partiordföranden Johan Ehn har en egen pinsam budgetöverskridning att hantera. Det blir helt enkelt svårare att peka finger på jordbruket om inte heller utbildningssektorn håller budget.
Den andra orsaken är att huvudmotståndaren i opposition, Liberalerna, inte presenterar ett tydligt alternativ, och inte heller förmått bilda den typ av allianser kring enskilda frågor som krävs för ett regimskifte.
I opposition är själva uppdraget att vara kritisk till allt som regeringen gör, att ifrågasätta och att erbjuda både handlings- och regeringsalternativ. Det senare har Liberalerna inte lyckats med. Snarare tycks man fångad i en intern tävlan om vem som kan skriva flest griniga vad-var-det-jag-sa-inlägg på sociala medier.
Partiordförande Katrin Sjögren, populär, kunnig och med ett övertygande väljarunderstöd, förefaller inte ha stärkt sitt grepp om partiet efter ordförandevalet. Snarare är det tidigare rivalen om ordförandeskapet, Mats Perämaa som flyttar fram positionerna, flankerad av en karriärsugen Tony Asumaa.
Så, om regeringen stabiliserats i en långsiktig mitten-politik är Liberalerna på väg högerut, vilket också tydligt framgår i stadspolitiken.
Det är nu, denna höst, som regeringen ska visa vad den går för, både i den ekonomiska motvinden och i visionerna för framtiden.
Sitter man ännu i april med en famnfull utredningar och underlag och inga beslut, då får vi säga som Idol-juryn: ”In med nästa artist”.
