DELA

Upp på kamphästarna i strid med given utgång

Så är det dags igen. Det händer sig vid den här tiden varje år att oppositionen sätter sig ner i landskapet för att nedskriva sina åsikter om en myckenhet diverse.
Det är helt enkelt synpunkter om smått och gott, endel av det i relation till det budgetförslag som just lagts fram, annat som bara är ideer som plockats ur hatten för detta enastående tillfälle att få prata för sina saker.
Ibland väller motionerna fram som när Nilen fordom svämmade över sina bräddar, ibland skönjs en viss återhållsamhet, kanske i vetskap om det faktum att ingen enda av de motioner som läggs fram kommer att antas.

Så är det. Så har det varit genom växlande majoriteter. Ändå uppvisas samma ilska varje gång från oppositionen över att man nu inte denna enda gång kan ta sitt förnuft till fånga och godkänna ett vettigt förslag från motståndarlägret, och samma överseende från majoriteten över att de förslag som läggs fram minsann inte är så nyskapande som det sägs, eller så övertänkta som de borde vara.
Eftersom systemet är som det är finns det inte tillräcklig tid för att i rimlig ordning bereda något av de ändringsförslag som kommer, om de har någon verklig substans. Snarare blir debatten om finansmotionerna ett sätt att pröva ideer och testa stöd för kommande, verkliga förändringsförslag, som kanske kommer i nästa budget eller med nästa regering.

Naturligtvis finns i finansmotionerna inbäddat också en stor del av den kritik av den framlagda budgeten som det är oppositionens jobb att komma med.
Vackert så, för all del, om man bara kunde få slippa den rättmätiga harmen och indignationen, och det eviga käbblandet om vem som kom först med en ide eller diskussion som sedan länge är politiskt allmängods.

Det är faktiskt så, och håll i er nu, bästa läsare, att så riktigt många nya tankar kommer det inte i en bunt finansmotioner. De är inte dåliga för det, men det är inte Nobelprismaterial heller.
Det som tyvärr händer är att den verkligt viktiga behandlingen av nästa års budget tenderar drunkna i diskussionen om motioner för saker som med all säkerhet förkastas.

Det finns kanske ingen enkel lösning på detta, och kanske kräver parlamentarismen detta antingen/eller-sätt att förhålla sig till nya (och nygamla) förslag, men det bäddar för en sämre, stressigare och mindre fördjupad behandling av budgeten än vad den är värd, i plenum förstås, men framför allt i utskotten.
Kanske kunde någon som kan lagtingsordningen bättre än denna stackars ledarskribent förklara varför en förändring är omöjlig.
Eller, är den inte det?
I så fall har vi ett system som bygger på grundvalen att motståndarlaget faktiskt aldrig kan ha rätt, vem det än är.

Nina Fellman