Tystnadsplikt kan inte få skydda brottsling
Bikthemlighet har blivit ett hett ämne plötsligt.
Det man i förtroende berättar för en präst får inte föras vidare. Inte ens om det handlar om ett brott.
Stämmer det med hur vi ser på världen i dag?
Det är de pedofilifall, som har uppdagats på senare tid inom kyrka och väckelserörelser som orsakat debatten. Det har visat sig att präster i en del fall har känt till vad som pågått men inte kunnat ingripa för att de fått informationen i biktsamtal. Alltså i förtroende.
Det som sägs i förtroende skall behandlas med stor försiktighet, det tycker nog var och en av oss. Men här handlar det om lagar.
Nyvalda biskopen Björn Vikström tycker att bikthemligheten nog kan diskuteras, men att den inte behöver luckras upp. Vad skall man då diskutera?
Och han har helt rätt i sitt påpekande att tystnadsplikten ingalunda är total. Om prästen får höra om grova brott så måste det rapporteras. Så småningom.
Först skall prästen uppmana den som avslöjar brottet att själv vända sig till polisen eller varna den som är utsatt för fara. Om inte det lyckas så skall prästen själv agera, dock utan att avslöja den som har gett informationen.
Men kombinera sedan detta med den världsliga lagen, det vill säga barnskyddslagen, som inte anser att det är ett grovt brott att utnyttja barn sexuellt. Inte så grovt att det skulle tvinga en präst att agera.
Så ser det ut år 2010.
Stämmer detta med den allmänna opinionen? Eller är den allmänna opinionen eventuellt för populistisk för att få diktera lagar? I vissa fall kan det mycket väl vara så, åtminstone om man tar del bara av det som kommer ut.
Men om vi nu håller oss till bikthemligheten, så infinner sig frågan varför man vill berätta om hemska saker för en präst under biktens täckmantel? För att avlasta sig? Få förlåtelse för att man vet men inget gör? Eller rentav har gjort själv.
Skall vi ha rätt att lämpa över ansvaret på någon som vi vet att ingenting kan göra, men ändå själva gå hem med gott samvete?
Vi kan alla gå omkring och tiga om saker som borde komma till polisens eller andra myndigheters kännedom. Ingen kan tvinga någon av oss att berätta sådant som vi inte vill berätta. Men om vi vill, om vi gör det, då kan det inte vara rätt att den som vi berättar för i lag förbjuds att föra det vidare.
Ok. Om prästerna inte längre tiger när de får höra om brott, då slutar folk berätta saker för dem. Det är ju lika långt som brett, inte sant? Vilken är skillnaden?
Skillnaden är just den att det då inte finns en lag som säger att någon inte får avslöja saker hon eller han har hört. En lag kan inte få skydda en brottsling, inte ens (!) om det är en kyrkolag.
Möjligen kan man tänka sig att en präst, utan att bryta sin tystnadsplikt, på något sätt kan bistå offret. Kanske genom att hålla ett öga på situationen och ingripa om det ser illa ut. Det skulle inte vara möjligt om den som avslöjade händelsen inte hade förtroende för prästen och valde att tiga. Möjligen. Men håll med om att det låter sjukt.
Nu hotar justitieminister Tuija Brax att skriva om barnskyddslagen så att samlag med barn under 16 år betecknas som grovt sexuellt utnyttjande. Om då en präst får kännedom om sådant så går det inte att tiga i skydd av kyrkolagen, för då handlar det om ett grovt brott som måste rapporteras.
Det är en utväg, men är det verkligen den bästa?
