Tysta inte samtalet
Tystar man sina åsiktsmotståndare fysiskt slipper man diskutera med dem, verkar en del debattörer anse. Denna destruktiva trend har nu nått Åland.
Det var kanske inte några djupare tankar som kom till uttryck i den åländska radiopodden ”Säg vad du vill, Åland!”, när programledaren och kandidaten till lagtinget Jannik Svensson för en dryg vecka sedan intervjuade Facebooktyckaren René Janetzko.
Många, inklusive denna tidning, skulle nog tycka att åsikterna som luftades var unkna. Janetzko hävdade att feminismen tubbat nordiska kvinnor till att arbeta, istället för att stanna hemma och föda fler barn. Han tycktes luta åt att detta i sin tur lett till en ökad, oönskad invandring osv osv – vi kan låta en barmhärtighetens ridå gå ner där.
Nog sagt att innehållet var alldeles lagligt, sett ur i yttrandefrihetens perspektiv. Det som sedan hände var dock principiellt obehagligare än något som dylika tänkare kunnat prestera.
Podden laddades nämligen, i likhet med tusentals andra poddar, upp på Spotify för att kunna nå sin publik. Ett antal av Janetzkos, och kanske även Svenssons, meningsmotståndare, passade då på att massanmäla inslaget, vilket ledde till att det auto-matiskt togs bort.
Välkommen till den nya tiden, med begrepp som ”No platform policy”. Tycker du inte om vad någon säger? Hindra henom då från att säga det! På nysvenska har fenomenet fått namnet ”deplattformering” och har på sistone drabbat, så disparata opinionsbildare som den svenska satirduon Dr Cool, den amerikanske YouTube-komikern Steven Crowder, tv-profilen Skavlan samt de konservativa debattörerna Ann Heberlein och Alice
Teodorescu.
Tanken är att man ska beröva sina meningsmotståndare deras offentliga plattformar så att de inte längre kan komma ut med sina budskap. Det sker på skilda sätt: när de gäller de digitala medierna räcker det med att överskrida en kritisk massa med sina anmälningar, sedan stryks det anmälda inlägget automatiskt, utan granskning.
Men man kan också starta upprop och drev som riktar sig till meningsmotståndarnas sponsorer, uppdrags- eller arbetsgivare, vilket på sistone drabbat Teodorescu.
Vad är då problemet med detta? På vilket sätt skiljer sig detta från andra debattmetoder?
Svaret är självklart: detta är inte en debattmetod, det är mobbens sätt att tysta dem som har andra åsikter. På amerikanska universitet har det blivit nedslående vanligt att studenter samlas till talkörer för att dränka ljudet av inbjudna talares föredrag.
Lyckas inte det har man heller inte dragit sig för att med våld blockera föredragslokalerna. Och däri ligger den springande punkten: det är ytterst just våld det handlar om. Våld mot samtalet, placerat på ett brant sluttande plan ner mot våld mot den fysiske samtalspartnern.
Nyan vill ansluta sig till de åsikter som kommit till uttryck i bland annat Hufvudstadsbladet och tidskriften Kvartal om fenomenet: så länge det föregripliga yttrandet inte strider mot allmänna yttrandefrihetsprinciper är detta odemokratiskt och oacceptabelt. Det är som att sätta handen över munnen på den man talar med.
Det handlar här om principer. Denna tidning har ingenting övers för manligt gnäll över feminismen. Men även gnället bör få höras, så att man sedan kan vederlägga det med goda argument.
Eller som förnuftets främste förespråkare Voltaire uttryckte saken: ”Jag föraktar er åsikt, men jag går i döden för er rätt att hysa den.”
