DELA
Foto: Pressbild
EU har försökt exportera sin migrationspolitik. Nu får man betala priset.

Turkiet kan inte laga EU:s migrationsstrategi

Snart fyra år har gått sedan Turkiet gick med på att stoppa migranter på väg till Europa. Trots att EU har haft fyra år på sig finns nu ingen klar strategi för hur migrationsfrågorna ska lösas på lång sikt.
Nu får EU betala priset.

För ungefär en månad sedan meddelade president Recep Tayyip Erdoğan att Turkiet inte längre tänker hindra flyktingar med siktet inställt på Europa från att ta sig fram. Därmed var den redan bräckliga överenskommelse som slöts 2016 satt i rejäl gungning.

2015 var året då den så kallade flyktingvågen nådde sin topp i Europa. De europeiska länderna reagerade diametralt olika: vissa som till exempel Sverige och Tyskland tog emot många människor medan andra länder klädde sina gränsövergångar i taggtråd.

De länder vid Medelhavet som är den naturliga första anhalten till EU var satta under stor press. För att få kontroll över situationen betalade EU sex miljarder euro i bistånd till Turkiet, motprestationen blev att landet skulle stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa.

För EU blev läget bättre, det går inte att säga det samma om flyktingarnas situation.

I stället för att EU behandlade överenskommelsen med Turkiet för vad den faktiskt var, nämligen ett tillfälligt andningshål, så valde man i stället att anamma vad som bäst kan liknas vid en strutsmentalitet. Det har gått fyra år sedan Turkiet gick med på att stoppa migranterna, EU har alltså haft fyra år på sig att skapa en plan som är långsiktig och hållbar. Det har man inte lyckats med.

Så när striderna mellan den syriska regimen och rebellerna blossade upp igen i början av året rapporterades att nästan ytterligare en miljon människor skulle tvingas på flykt. Och samtidigt som syriska regeringsstyrkor stödda av Ryssland attackerade turkiska utposter meddelade Erdoğans regering i slutet av februari att man inte längre tänker hålla sitt löfte till EU. Turkiet, där nästan fyra miljoner flyktingar redan befinner sig, skulle öppna gränsen mot EU igen.

Enligt bedömare har Erdoğan problem att motivera flytkinglägren i inrikespolitiken, men det är också ett sätt att pressa EU på mer pengar.

Under mars månad har flera medier rapporterat om situationen vid gränsen mellan Turkiet och Grekland. De har skrivit om hur 1 000 extrainsatta turkiska poliser tvingar migranter mot den grekiska gränsen där poliser möter dem med tårgas och våld. Åtminstone en person ska ha avlidit, hundratals har skadats.

Och även om EU-ledare, däribland vår egen Sanna Marin (SDP), inte anser att vilka metoder som helst kan användas för att hålla EU:s yttre gräns så verkar lösningsmodellen vara att ge Grekland pengar och skicka fler gränsbevakare. Det räcker inte med att skicka pengar och några gränsbevakare till Grekland för att laga ett i grunden trasigt system.

Att inte kunna resa till ett EU-land på laglig väg tvingar människor att riskera sina liv i små båtar eller fastna vid svårforcerade gränser. Människor som har genomlidit krig, förlorat sina hem och nu dessutom används som schackpjäser i gränspassager mellan EU och Turkiet förtjänar inte den behandling de nu utsätts för. Ingen förtjänar en sådan behandling.

Migration är en av vår framtids svåraste utmaningar. Lösningen är inte ett lapptäcke av försök att exportera problemen. Rejäla krafttag måste till för att omformulera strategin i grunden.