Tungviktare skall rädda svenskan som nationalspråk
Än vet man inte hur det går, men förutsättningarna är goda för att nästa regering får ett riktigt bra program för tvåspråkigheten.
Det är sannerligen inte en dag för tidigt.
Vad rör tvåspråkigheten i riket, eller snarast den bristande tvåspråkigheten, det enspråkiga Åland, kanske någon undrar.
En hel del. Så länge Åland är en del av Finland så måste kommunikationerna skötas på något sätt. Det har inte blivit bättre med åren. De senaste åren har utvecklingen inte bara gentemot Åland utan i landet som helhet sett väldigt bekymmersam ut. När många språk slåss om uppmärksamheten och detta kombineras med okunskap och populism så förskräcker spåren.
När då Folktingets ordförande Anna-Maja Henriksson meddelar att president Martti Ahtisaari, som fått Nobels fredspris för sin fredsmäklande verksamhet, skall ta sig an problemet så är det ett mycket positivt besked.
Ahtisaari skall leda en styrgrupp, som tar fram ett handlingsprogram för bibehållande av två nationalspråk. Några garantier för att den regering, som tillträder efter riksdagsvalet om ett knappt år, tar in resultatet i sitt regeringsprogram finns visserligen inte, men om några av de tunga i samhället sätter sitt namn under så skall motiveringarna för att tacka nej vara väldigt goda.
Det är åtminstone vad man tycker som utomstående betraktare.
Att just Ahtisaari har tackat ja till att leda styrgruppen innebär att de övriga i gruppen – de flesta partier får inbjudan att utse en företrädare – inte heller blir några blåbär. Och om tunga företrädare för enskilda partier kan enas om någonting så lär det bli svårt för en kommande regering att inte gå med.
Det man kan undra över är varför inställningen till svenska på kort tid har ändrats så påtagligt. Studentsvenskan och -finskan är borta som obligatoriska ämnen, det påverkar.
Undervisningen i historia har lagts om så att ungdomar i Finland knappt känner till att Finland varit en del av Sverige, än mindre att det var så i 600 år. Och att de svensktalande i landet med andra ord inte är invandrade ockupanter utan en del av landets ursprungliga befolkning.
Men det kunde ha varit värre. Det hävdar professorn i historia Henrik Meinander i en 50-årsintervju i Vasabladet.
– Utan Ålandsfrågan skulle Finland aldrig ha fått en för svenskan så gynnsam språklag 1922, säger han.
Ålands tillhörighet skulle bestämmas av Nationernas förbund i Genève och Finland, som inte ville bli av med Åland, måste visa att man behandlar sin språkminoritet väl. Detta utnyttjades av de svenskspråkiga, som kunde driva igenom en stark språklag.
Så Åland har på sätt och vis ett ansvar för svenskheten i landet.
Martti Ahtisaari är inte den anda finskspråkiga politikern som har visat både förståelse och intresse för svenskan i Finland.
Förre statsministern Paavo Lipponen ställer alltid upp för svenskan i landet, likaså hans kollega i samlingspartiet Harri Holkeri, som liksom Ahtisaari har medlat på uppdrag av FN. Men de flesta på finskt håll som ser en rikedom i tvåspråkigheten verkar höra till en äldre generation.
Är det historielösheten hos de unga som leder till ändrade attityder? Eller håller hela världen på att förändras i en mer egoistisk och trångsynt riktning?
Oberoende av vilket så behöver något göras om landet skall överleva som tvåspråkigt. Bättre undervisning, språkbad, mera umgänge mellan språkgrupperna är sådant vi känner till, men av olika orsaker inte gör så mycket åt. Och några trollformler finns inte.
Trots det kan man hoppas, nästan förvänta sig, att en person som Ahtisaari, som har lyckats få mer ovänskapligt sinnade grupper än de två i Finland att skaka hand, lyckas väcka frågan på ett sätt som flera att förstå och engagera sig.
