Tro på politikens kraft
Miljöråden är många just nu.
På sociala medier och ledarsidor, i livsstilsmagasin och annonser väller den fram, floden av tips, råd och åsikter om huru leva klimatsmart.
Åk tåg, ät grönt, vägra kött och stå på huvudet i komposten, är melodin för dagen.
Inte minst på Facebook frodas floran av ekosynpunkter. I ett myller av olika gröna grupper uppmuntrar vi varandra att flytta ihop i ekobyar, skaffa cykel, äta insekter och avstå från att skaffa barn (även om cyniker här hörts undra om det i såna fall inte vore miljöhumanare att bara frivilligt lämna jordelivet med en gång?).
Det är naturligtvis inget fel med detta. Om planeten ska ha en chans måste vi vara just så här uppfinningsrika. Blir beskäftigheten och moralismen ibland överväldigande är det bara för den känslige att hålla för öronen och fortsätta återvinna.
Men samtidigt känns något fel med den nuvarande diskussionen.
Sedan när blev det den enskildes ansvar att reformera samhället?
Är det inte sånt vi har politiken till?
Tar man ett steg tillbaka och synar hela bilden blir tre fenomen väldigt tydliga.
För det första: stämningen är uppskruvad, nästan panikslagen. Psykologerna kallar denna känsla ”ekoångest” och den är olycklig inte bara för pinan den framkallar hos den enskilde.
Framför allt riskerar den ju att bli så överväldigande att vi till slut bara ger upp och struntar i allt. Ungefär som januaribantaren som, efter två månaders förtvivlad svältkost, ger fan i alltsammans i mitten av mars och sedan tillbringar resten av året i tv-soffan, med ansiktet begravt i chipspåsen.
För det andra: det luktar pängar lång väg. Alla dessa klimatsmarta produkter, alla dessa gröna alternativ som erbjuds som hugsvalelse för att dämpa ångesten, alla kurser, kurer och nya sätt att leva som erbjuds oss, dem tjänar någon grova stålar på.
Miljön är big business.
Och här kommer nästa paradox. Hela detta industriella komplex, som samtidigt uppmuntrar och profiterar på vår ångest, är ju just den kraft som hotar planeten. Den kraft vars kungstanke är den ständiga tillväxten. Den kraft som till varje pris vill få oss att konsumera, konsumera, konsumera mera!
Därför är det , för det tredje, obegripligt att vi inte vänder oss till politiken. För det gör vi inte – det Gröna Förbundet är inte större nu än för femton år sedan. Och det svenska miljöpartiet kom knappt över riksdagsspärren i höstas, fastän den samhällsbärande medelklassen i Sverige flygskäms, väljer bort sina ofödda barn och vitlökssteker kackerlackor så att det står härliga till.
Varför, om vi nu alla anser att miljön är den viktigaste frågan för hela planeten, röstar vi inte grönt? Varför tror vi inte på politikens kraft längre?
Gör tankeexperimentet att alla vi svettiga, olyckliga återvinnare samfällt röstade på det politiska alternativ som satte jordklotet främst. Inom ett par år hade vi tagit över EU.
Och sedan hade vi faktiskt kunnat uträtta något. Vi hade kunnat totalförbjuda kolvätefordon från och med 2025, storsatsa på förnyelsebara energikällor, betala ut stöd för alla som ville elomställa, reformera jordbruket, vi kunde ställa krav på alla de andra ekonomiska jättarna i världen som är våra handelspartners och säga, ”Detta kräver vi av dem som vill ha utbyte av oss”.
Med andra ord : vi kunde skaffa oss reell makt och sedan faktiskt förändra något på riktigt, i stället för att sitta i våra privatkonsumistiska ångestbubblor med hö i huvudet och halm i munnen.
Tänk på saken, medborgare. Det kanske ger dig flera gillningar på fejjan när du glänser med komposten och tandborsten av bambu, men det finns ett större torg än den egna täppan, och en större uppgift.
För där, på den samhällsallmänning som kallas politiken, avgörs planetens framtid på riktigt.
