Trettio jobb att fördela för fyra år framåt
Här har du svaret på höstens hetaste fråga; Hur går det i lagtingsvalet?
Man borde kanske inte, och det är förstås helt ovetenskapligt och så, men inför sommar och semester även en chefredaktör lite yr.
Här kommer den alltså, min motiverade prognos för lagtingsvalet i oktober 2007:
Valets vinnare blir liberalerna. De går upp till 8 mandat, inte så mycket de själva önskat men dock äntligen med rejäl marginal det största partiet på Åland. Det är resultatet av en allt effektivare oppositionspolitik och av en viss materialutmattning hos centern, både bland väljare och partiaktiva.
Självklara lantrådskandidaten är Viveka Eriksson, och potentiella regeringsmedlemmar är Mats Perämaa och Katrin Sjögren.
Problem får liberalerna med att få till en regering, och med den något tungrodda beslutsgången i partiet. För mycket demokrati, för långsamma fötter i förhandlingarna.
Valets förlorare är centern, som med en långsamt fallande kurva i de senaste valen slutligen kommer till ättestupan och förlorar sin självklara maktposition. Med sex, kanske, kanske sju mandat är partiet dock fortsatt en stark kraft med bevisad förmåga att bita sig fast vid makten. Trots förlustvalet vill centern naturligtvis fortsätta regera, och har redan börjat bereda mark både för en fortsatt regering med samma bas som den nuvarande och för ett närmande till liberalerna.
Om centern tvingas släppa lantrådsposten vill man säkerligen har Roger Nordlund som talman. Britt Lundberg och Runar Karlsson har varit fullt habila ministrar. Största problemet är fortfarande föryngringen av partiet, trots att viss ljusning kan skönjas.
Frisinnad samverkan skjuter sig i foten med det dubbla ledarskapet, där Johan Ehn officiellt leder partiet men gamla alfahannen Roger Jansson lurar i kulisserna. Man riskerar förlora stort när Harriet Lindeman lägger hatten på hyllan, och det bortfallet kompenseras blott delvis med Roger Janssons och de nya kvinnliga kandidaternas röster. Med en riktigt lyckad kandidatnominering kan de frisinnade behålla sina fyra mandat, men säkert är det inte.
Om det går vägen, och om Frisinnad samverkan på allvar finns med i regeringsförhandlingarna kommer man att sälja sin gamla mamma på rea för att placera Roger Jansson som lantråd än en gång.
Ålands socialdemokrater fick sitt sjätte mandat med darr på ribban i det senaste valet, och risken finns att man nu tappar det. 2003 fick Barbro Sundback osannolikt många röster, men är nu hårt sliten i offentligheten. Om Lasse Wiklöf faktiskt förmår ge upp politiken nu är också det ett klart avbräck. Starkast lysande sosse-stjärnan Camilla Gunell kommer att gå bra, men frågan är om det räcker.
Blir det regering är Gunell självskriven, men då behöver man nog anlita Lasse Wiklöf som regeringsförhandlare än en gång. Stormvarning för att den aggressiva kritiken av Sundback i tidningen Åland kan slå tillbaka och göra henne mer populär än någonsin.
Obunden Samling ligger fortsatt risigt till. Man är inte längre yngst och snabbast på plan, och löften om en motorbana kan mobilisera väljare bara så många gånger. Kan tappa ett mandat och stanna på två.
Ålands framtid slutligen tror sig fortfarande rida på vågens framkant. Personligen tror jag att partiet redan nått sin kulmen, och sakta kommer att dala i opinionssiffrorna fram till valet. Det finns inte mycket mera att mjölka ur den eventuella framtida självständigheten och man ställs snabbt inför samma problem som Jehovas vittnen, att datum för den yttersta domen måste räknas om när inget händer som det förutspåtts.
När dessutom ingen annan verkar intresserad av den enda fråga som intresserar Ålands framtid kan det bli platt fall. Två mandat, och en tynande tillvaro.
Den som nu gör matematiken ser att prognosen vinglar lite, och att det finns några lösa mandat. Helt med mening, jag försäkrar. Något lite ska ju också väljarna göra, och spekulation är ingen exakt vetenskap.
