Gatukonst inkluderar fler
Nordens institut arrangerade en kurs i graffitikonst för seniorer. Deltagarna var i sextioårsåldern och äldre, och deras graffiti kan ses på Emmaus vägg, centralt mot torget. Konstverket blev klart i går kväll.
Projektet hade två syften: dels att motverka fördomar mot graffiti, dels fungera integrerande.
Gatukonst har dåligt rykte, det går inte att komma ifrån. Ordet ”graffiti” omnämns huvudsakligen i negativa sammanhang, som då husväggar blivit taggade eller påklottade. Samtidigt är graffiti konst, noggrant planerad och väl utförd konst, som borde ha samma status som all annan konst.
Vad som möjligen provocerar med just graffitin, är att den tar plats i det offentliga utrymmet. Det är inte konst betraktarna gör ett aktivt val för att se, utan konst som överraskar åskådaren.
Att konst som fler utsätts för, också berör och upprör fler, är inte förvånande.
Gatukonsten är inte osynlig – till skillnad från konsten som hängs upp på museum. Den drabbar bara dem som själva valt att betala inträde.
Också därför är den integrerade aspekten av gatukonsten så viktig. Konst behäftas också med fördomar, nämligen att konsten tillhör en viss klass och en viss ekonomi. Gatukonsten är allas konst, den är avväpnande både i kostnad och uttryck (med detta inte sagt att gatukonst är menlös, tvärtom).
Gatukonst är också mer demokratisk så till vida att fler kan utföra den. Uttryckssätten är fler, under helgens kurs användes till exempel gott om tejp.
Alla kan vara med, alla kan delta, alla kan lämna spår i det utrymme som är allas.
Man kan inte anklaga Åland för att vara rik på gatukonst. I Mariehamn finns den stickade gatukonsten vid Kulturfabrikens vägskylt, och numera Emmaus vägg.
Notera en viktig sak, innan ni ger er i kast med sprejburkarna: tillstånd behövs!
