Trauman går i arv
Krig, katastrofer, sorg, skilsmässor, våld, en trasig barndom … Det finns mycket som kan orsaka trauma.
Det som inte bearbetas påverkar inte bara den enskilda individens liv, utan kan lämna spår i generationer.
Traumaöverföring. Det är när obearbetade händelser och känslor vandrar ner i släktleden.
”Det som inte delas måste bäras av någon – vilket innebär traumaöverföring.” Det sade den finska psykoanalytikern Matti Siirola redan på 1960-talet. Då hade Finland lite över ett decennium tidigare lämnat det sista av många krig bakom sig. Kvar stod änkor, krigsinvalider, veteraner, bortlämnade barn och faderlösa. Få talade om vad de gått igenom. Det har högst antagligen lämnat spår till denna dag.
”Vår krigshistoria är ett exempel på traumaöverföring på samhällsnivå”. Det konstaterar skribenten Merja Perttula i facktidningen Tehy. Många problem som dagens finländare i dag kämpar med; depression, ångest, familjekonflikter och känslor av skam kan bottna i våra förfäders trauma.
Vi lever inte i ett vakuum. Om något händer dig, något som lämnas obearbetat, påverkar det hur du är som förälder, vän, kollega och släkting. Det skapar ringar på vattnet inte bara i ditt eget släktled, utan också i samhället som stort.
Det finns studier som visar tecken på att trauma till och med kan orsaka genetiska märkningar som överförs till framtida generationer, men det är forskning som ännu ligger i startgroparna. Men även om det inte finns inristat i vårt dna, så kan våra förfäders kriser – och hur väl de hanterat dem – påverka hur vi mår och agerar. De transgenerationella effekterna är både psykiska, sociala och kulturella.
En av de första studierna på temat gjordes i slutet av 60-talet, då med barn till förintelse-överlevare. En stor del av barnen konstaterades lida av höga nivåer av psykologisk stress. Många efterföljande studier har visat på liknande tendenser till ångest, depression och PTSD hos traumaöverlevare och deras avkomma.
De psykologiska arven förs över både verbalt och non-verbalt. Ett exempel är en iakttagelse gjord av en man som jobbade som tomte i New York julen efter terrordådet den 11 september. Han konstaterade att föräldrarna var väldigt ovilliga att släppa sina barns händer och att det fanns en oro i luften. ”Barn märker det (..) Det finns någon form av ångest, men barnen kan inte se kopplingen”, berättar mannen i M Gerard Fromms bok om intergenerationellt trauma.
Det är förståeligt att krig, massförföljelser och terrordåd kan skapa samhälleliga spänningar. Men även katastrofer på det mer individuella planet, såsom skilsmässor, pengaproblem, självmord, mental ohälsa och familjekonflikter kan skapa problem längre ner i släktledet.
Därför lönar det sig att ställa frågor. Till föräldrar, till far- och morföräldrar. Att bekanta sig med sin historia och sitt släktarv. För att dels undvika att historien upprepar sig, men också för att kunna bearbeta sådant som borde ha fått synliggöras för länge sedan.
För att du inte ska bli ännu en länk i kedjan av traumaöverföring behöver du bli medveten om vad som bundit samman länkarna före dig.
”Vi behöver mer gemenskap. Man måste kunna tala om svåra saker och få andras stöd. Också hälsovården borde ha bredare förståelse för att människan inte är lika med sina symptom. Hon har alltid en egen historia, som är kopplad till hela folkets historia”, skriver Merja Perttula i Tehys tidning.
Och sist men inte minst, dela själv med dig och sök hjälp när något traumatiskt sker. För även dina obearbetade sorger kan i framtiden bäras av någon annan.
