DELA
Foto: Jonas Edsvik

Toivonen leker jurist

Juridik kan vara knepigt.
Lekmän förstår inte alltid hur man ska använda detta delikata instrument. Lekmän som lagtingsledamoten Stephan Toivonen.

De flesta minns bakgrunden. Toivonen spred 2015 påståenden som att ”sannolikheten att en irakier skall begå en våldtäkt är 53 ggr större än att en finländare skall göra det” på ett flygblad och lät stoppa ner det i folks brevlådor.

Vissa medborgare drog sig suckande till minnes Mark Twains klassiska konstaterande att osanningar kan inordnas i tre, successivt grövre grupper: 1. Lögn, 2. Förbannad dikt samt 3. Statistik.

Andra kände sig föranledda att peka ut underliggande felkällor till påståendet (skev anmälningsfrekvens, skev utredningsfrekvens och ett säkert ett halvdussin andra faktorer).

Åter andra, slutligen, anmälde Toivonen för hets mot folkgrupp.

Det fanns goda skäl att göra det. Finland har faktiskt en lag som förbjuder dig och mig att för allmänheten sprida åsikter där en grupp förtalas på grund av sitt nationella ursprung.

Detta är inte ett åsiktsförbud – vi får alla tycka som vi vill, innerst inne. Men om vi högt och allmänt sprider denna åsikt, och åsikten är förgriplig, handlar det om något annat.

Det ligger inte i samhällets intresse att vi står och hetsar mot varandra på torget. Till och med anhängare av en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt håller med om att man inte bör skrika ”Det brinner!” i en fullsatt biograf. Folk kan bli nedtrampade.

Många kände ett avsevärt obehag inför Toivonens flygblad. Bara av den anledningen var anmälningen motiverad.

Men mot detta intresse, att skydda grupper från att bli psykiskt och fysiskt nedtrampade, stod också ett annat intresse. Det är demokratiskt skyddsvärt att vi ska kunna föra debatt med varandra. Lagstiftaren fäster här särskild omsorg vid den politiska debatten, som ju är demokratins epicentrum. Det är enkelt uttryckt extra viktigt att just politiker inte tystas.

Även av denna anledning var anmälningen mot Toivonen motiverad, även för den som inte kände obehag. Vilket vägde tyngst – en folkgrupps intresse av att inte bli kollektivt baktalad, eller demokratins intresse av att låta även smått befängda åsikter luftas? Det behövde avgöras.

Riksåklagaren valde demokratin. ”Den politiska yttrandefriheten hör till yttrandefrihetens absoluta kärnområde”, konstaterar riksåklagare Raija Toiviainens i beslutet. ”Förtal och smädelse skall tolkas snävt i sådana fall.” Det måste till ”grovt osakliga och nedvärderande formuleringar” innan gränsen för hets mot folkgrupp här är nådd.

Detta beslut damp ner i slutet av oktober. Stephan Toivonen visade då för första gången att han inte riktigt fattar juridikens subtiliteter. Han tycks ha tolkat riksåklagarens beslut som att hans uttalanden inte var förgripliga alls, eftersom han smått triumferande distribuerade det till journalister på flera presskonferenser. Kanske läste han det lite slarvigt?

För av beslutet kan man utläsa att riksåklagaren fann hans påståenden om irakier ”kränkande, överdrivna och provokativa” samt ”tendentiösa och delvis vilseledande”. Ja, riksåklagaren konstaterar rent av att skrivelsen ger uttryck för ”en viss främlingsfientlighet och diskriminerande hållning”. Inte omdömen de flesta av oss skulle vilja ha på en politisk resumé.

Men Toivonen tog det som en tumme upp. Hade han varit mer juridiskt bevandrad hade han kanske insett att riksåklagaren riktat ett helt annat finger mot honom?

Nu är lekmannajuristen Toivonen framme igen. Fantastiskt nog anmäler han de ursprungliga anmälarna för falsk angivelse. Med ofrivillig komik skriver han i ett pressmeddelande att ”Detta gör jag för att visa att man inte utan konsekvenser kan okynnesanmäla personer för brott.” Och vidare ”… om man gör en brottsanmälan så borde man ha förvissat sig om att ett brott har begåtts.”

Man kunde undra vad samhället då ska med en brottsutredande polismyndighet till?

Man kan också fråga sig om Toivonen menar allvar – eller om han bara är ute och ”okynnesanmäler” sina belackare?

För, slutligen, borde han då inte anmäla sig själv?