Tillit är nödvändigt för samarbete
Den gemensamma räddningsmyndigheten fick nej, igen.
Processen tycks ha kantats av misstänkliggöranden, i stället för att se möjligheterna.
Turerna fortsätter kring den gemensamma brand- och räddningsmyndigheten. I slutet av förra veckan sade flera RÅL-kommuner nej till ett samarbete som var klart, nästan föll, var klart igen och nu ser ut att gå en förkolnad framtid till mötes.
Det är tyvärr ett tydligt exempel på att samarbete mellan olika organisationer och kommuner, där flera måste samsas, inte är en särskilt enkel uppgift.
Det är inte lätt , för att inte säga omöjligt, att ta sig upp ur de skyttegravar båda sidor nu har grävt ner sig i.
Å ena sidan har den planerade brand- och räddningsmyndigheten blivit utmålad som de frivilliga brandkårernas urlakning och i förlängningen död. När Mariehamn räddningsverk går in och tar över minskar rörelseutrymmet, och rörelseutrymmet är nödvändigt för att intressera kårerna och påverkar även dess framtida rekrytering.
Å andra sidan är FBK:arnas motstånd mot en gemensam brand- och räddningsmyndighet revirpisseri som riskerar ålänningarnas liv och hälsa.
Det gäller att ta ett djupt andetag och syna argumenten. Brand- och räddningsverksamheten fungerar i dag, trots att vi inte har en gemensam myndighet. Samma sak gäller FBK-sidans argument, en förändring på det organisatoriska planet behöver inte urlaka de frivilliga brandkårerna som även i fortsättningen kommer att spela en stor roll.
Det är svårt att veta vad konsekvenserna blir av att den gemensamma myndigheten inte ser ut att bli av. En sådan kan vara att Mariehamn kommer att bli mer restriktiva i hur man väljer att erbjuda räddningsverkets tjänster i framtiden. Det hårda tonläget som har använts för att förhindra samgången kan i stället driva parterna längre ifrån varandra – det skulle vara beklagligt.
Att den gemensamma räddningsmyndighetens framtid ytterligare en gång är hotad tycks bottna i något så enkelt som avsaknad av tillit. Om en utsträckt hand riskerar att bli en förlorad hand så minskar sannolikheten att någon vågar agera. Varför skulle annars en sådan detalj som den fysiska placeringen (tekniska verken eller räddningsverket) ha fått så stor inverkan?
Nu är det dags att krypa upp ur skyttegravarna och se frågan för vad den faktiskt är: hur kan en livsavgörande funktion för det åländska samhället bli bättre på att samarbeta och använda de gemensamma resurserna för att göra störst nytta?
Det borde vara en fråga som sporrar, inte skrämmer.
