Tidningen Ålands nya kurs
Det har sedan en tid stått klart att tidningen Åland företagit en drastisk ideologisk kursändring på sin ledarsida. Denna tidning välkomnar detta för debattens skull.
Den nya ideologin förtjänar dock att analyseras närmare.
Det är det lilla livets lov som numera besjungs i tidningen Åland. Det privata livet, levt i obelånat hus med egen salladstäppa och kompost, där kontakten med grannarna inskränks till nödvändiga ”gemensamma frågor” och energiförsörjningen är krissäker. Månne är drömmen en egen (obelånad) vindmölla att driva det elstängsel man anar kommer att omge denna idyll?
För den ”personliga frihet” som tidningens ledarskribenter har som högsta ledstjärna tycks vara lika bräcklig som den är skyddsvärd. Faktum är att den riskerar att förintas redan av idén om ”att alla ska ha samma förutsättningar” i livet (TÅ 8/5).
I ett antal isande formuleringar slår tidningen fast att ”individens självbestämmanderätt” och ”privata äganderätt” måste inskränka den offentliga sektorn till att bara omfatta vissa ”kärnfunktioner”.
Det är förstås den nyliberala drömmen om Nattväktarstaten som tonar fram här: idén om ett samhälle vars enda funktion är att tillhandahålla sophämtning, armé och polismakt.
Fattiga, svaga, sjuka och gamla gör ett sådant samhälle den största tjänsten genom att gå under: det var detta ideologins fader Herbert Spencer döpte till ”The survival of the fittest”.
Vi vill inte tro att det är en sådan obarmhärtighet som tidningen Åland hyllar, men den väntar ändå obevekligen vid den nya ideologins ändstation.
Med sin vurm för frivilliga insatser och gamla tiders inbillade byalag (man undrar om skribenterna har någon som helst kontakt med landsbygdens historia) definierar man djärvt sin nya sköna ståndpunkt som ”borgerligheten”.
Hoppeligen kommer det som en överraskning för Ålands borgerliga, vars principer nu alltså kidnappats av tänkare som ser ett Nordkorea i slutet av varje politisk reglering.
Visserligen förmår inte tidningen Åland hålla sin egen kurs rakare än att ena dagen se höjda bränsleskatter som förfärande ”kollektivism” och andra dagen kräva höjda (skatte)anslag till kulturen. Men den nya ideologins fiende har ett namn: den kallas ”vänstern”. Och den där hemska vänsterns värsta egenskap är att den ”tar över den ena samhällsfrågan efter den andra.”
Denna larmsignal kanske borde ge tidningens skribenter anledning att lämna in begreppsapparaten på service. Om nu samhället helt domineras av ett annat perspektiv än det egna, har man ju bara att välja på att antingen krypa ännu högre upp i elfenbenstornet eller till slut komma ut i verkligheten.
Denna tidning försöker hålla sig just där. Utan infantila vänster-högeretiketter eller halta käpphästar.
Men med hjärta.
