Tiden ute för nämndemännen?
Två våldtäktsdomar nyligen visar på nämndemannasystemets brister. Nämndemännen måste uppenbarligen utbildas bättre – eller borde hela det kritiserade systemet med lekmannadomare skrotas?
Nyligen stod en man åtalad vid Ålands tingsrätt för våldtäkt. Enligt åklagaren hade mannen vid tre tillfällen penetrerat sin flickvän när hon sov. Kvinnan uppgav att hon vaknat av övergreppen men inte vågat göra något åt saken, utan låtsats sova vidare. Mannen nekade till anklagelserna.
Kanske är detta den vanligaste formen av våldtäkt: man och kvinna sover ihop, hon vaknar av att han är ”på henne”. Den anekdotiska evidensen är här tung och deprimerande. Antagligen är den också en av de svåraste våldtäkterna att lagföra – många drabbade skäms (”jag sov ju ändå med honom”) och bevisläget är mardrömslikt.
I de förevarande fallet ansåg dock tingsdomaren att ”det efter [kvinnans] berättelse jämte den stödbevisning som ovan refererats, inte kvarstår någon rimlig tvivel om svarandens skuld” och ville faktiskt fälla för våldtäkt. Men nej, domen blev ändå friande. Varför?
Därför att de två lekmannadomarna, nämndemännen, ansåg att kvinnan ”inte reagerat på ett följdriktigt sätt som man kunde tänka sig att man skulle reagera vid dylika övergrepp.” För när hon väckts av att hennes berusade pojkvän våldtog henne hade hon ”inte gjort något för att få [pojkvännen] att förstå att hon inte ville, förutom att låtsas sova vidare.”
I klartext säger de två nämndemännen: ”Sådär skulle inte jag reagera. Så kanske ljuger hon.”
Denna text är inte en kritik mot två enskilda nämndemän. De har resonerat just så som det är meningen och anlagt sitt vardagliga lekmannaperspektiv på fallet. Det är ju det som är själva tanken med att ha nämndemän som meddomare. De ska tillföra rättsprocessen sitt ”bondförnuft” så att den tilltalade döms av sina likar, och inte av opersonliga jurister med huvudet bland molnen.
Men domen illustrerar det vanskliga i att låta lekmän ta ställning i frågor där de är okunniga. Hade en professionell psykolog intervjuats under rättegången hade nämndemännen upplysts om att kvinnans reaktion paradoxalt nog är nästintill den vanligaste i dylika situationer – man fryser till is. Man ligger orörlig och blundande och låtsas som att man inte finns och att det hemska som händer egentligen inte händer. Det finns tonvis med vederhäftig forskning på området.
Den forskningen borde förstås ha redovisats, vilket är en brist som åklagaren får ta på sig i det förefintliga fallet. Men problematiken med nämndemän handlar inte bara om okunnighet, vilket ett fall nyligen i Mellersta Finlands tingsrätt visar.
Där borde det ha varit lättare att döma. En kvinna uppgav att en man under våldsamma omständigheter våldtagit henne. Hon kunde visa på läkar- och andra expertutlåtanden. Det fanns bilder på strypskador på hennes hals. Domaren ville döma till två års ovillkorligt fängelse – men blev överkörd av sina nämndemän. Varför?
Därför att kvinnan ett halvt år senare medverkade i inspelningen av en tv-serie. Nämndemännen skrev: ”På basis av den allmänna livserfarenheten kan ett våldtäktsoffer inte några månader efter en sådan här händelse delta i en sådan”.
Där blir nämndemännens ”allmänna livserfarenhet” ett småsint förtryckande, fördomsfullt ok.
Nämndemannasystemet finns i hela Norden. Lekmannadomarna tillsätts i Finland av kommunerna och kommer ofta från lokalpolitikens värld, vilket gett upphov till internationell kritik mot ”politiskt tillsatta domstolar”. Den kritiken missar målet, för problemet är större och djupare än så. Nämndemannasystemet öppnar, som synes, ibland för en dumdryg lynchjustis, där de offer som inte uppfört sig som ”de borde” bestraffas en gång till.
Man undrar om dessa lokalpolitiker med de egna moraliska måttstockarna som enda vägledning verkligen besinnar vilket ansvar de egentligen har.
Man undrar också om inte hela systemet borde avskaffas.
