The Bum visar att åländsk konst kan provocera
Det börjar bli ett tag sedan Sally Salminens segertåg med romanen Katrina.
Men just nu befinner sig åländska konstnärer åter i ropet i USA.
Deras rump-konstverk The Bum skapar såväl rubriker som förargelse – och säger en del om vår syn på konsten.
I dagarna har de New York-baserade åländska konstnärerna Ida Jonsson och Simon Saarinen, tillsammans med svenska modeskaparen Beate Karlsson, skapat rubriker i internationell media med sitt verk ”The Bum”. Bland annat New York Post och The Morning Show i USA samt brittiska Daily Mail har rapporterat om The Bum, som i Hufvudstadsbladet beskrivs som ”ett shapewear-liknande plagg som gör att bäraren får dokusåpakändisen
Kim Kardashians former”.
Rumpan, som hittills endast finns som enstaka prototyper, är sedermera tänkt att säljas i handeln. Priset kommer att ligga på mellan 450 och 600
amerikanska dollar. Men inte helt överraskande har tilltaget också väckt frågor och kritik. På Instagram har konstnärerna kritiserats för att syssla med kulturell appropriering, som enligt Wikipedia ”innebär att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller kultur med låg status, utan att visa tillräcklig respekt för den senare kulturen”.
Men konstverket kan även ses som en kommentar till ett både samtida och tidlöst fenomen: utseendefixeringen och den hysteriska jakten på den ”perfekta” kvinnokroppen. 1990-talets silikonbröst har
i dag i mångt ersatts av injektioner i läppar och rumpor, och där utgör superkändisen Kim Kardashians bakre former en central modell.
”Vi lever i en tid där folk är redo att utsätta sig för omfattande och ibland farliga operationer för få en rumpa som liknar hennes (Kardashians, reds. anm.) – allt för att få likes. Hennes röv är antagligen en av de kändaste och mest omtalade symbolerna som skapats genom Instagram”, säger Saarinen till
New York Post.
Också Ida Jonsson försvarar sig mot anklagelserna om kulturell appropriering: ”Det är däremot korrekt att påstå att Kim är en rik, vit kvinna, som har blivit anklagad flera gånger för att appropriera framför allt den svarta kulturen i USA. Dels genom att glorifiera sin stora rumpa, dels genom att försöka se brunare ut än vad hon är och dels genom att förstora sina läppar, tre egenskaper som svarta kvinnor blivit trakasserade och diskriminerade för under de senaste årtiondena”, skriver hon enligt Hufvudstadsbladet.
The Bum kan således betraktas som en metakommentar till fenomenet kulturell appropriering, men det faktum att budskapet i vissa fall tycks skjuta över målet och att konstnärerna själva blir anklagade för det de säger sig kritiskt kommentera, visar hur känslig hela diskursen är.
Att konstnärer fortsätter att våga skapa fritt, och även i vissa fall provocera och därmed riskera att kränka någon, är dock fundamentalt för ett levande kulturklimat. I en krönika nyligen (11.2) tog tidningen Ålands kulturredaktör Petter Lobråten förtjänstfullt bladet från munnen och frågade:
”Varför finns det ingen ifrågasättande konst på Åland? Nya teaterstycken om moderna problem? Romaner som utmanar invanda tankar? Konstverk som provocerar och är obekväma?”
Det är lätt att hålla med: även om det naturligtvis finns undantag ter sig konstlivet på Åland överlag relativt snällt i dag. Också jag kan sakna svärtan, dagsaktualiteten, ifrågasättandet och provokationerna.
Mot detta kan man naturligtvis hävda l’art pour l’art! – konst för konstens egen skull – och argumentera för att konsten existerar i sin egen rätt och att den bör få stå fri från krav på motiv, moral, tendenser och samhällskommenterande.
De båda synsätten behöver dock inte utesluta
varandra. Ett dynamiskt konstliv förutsätter konstnärliga uttryck av alla dess slag; från det traditionellt avbildande till det mest abstrakta, från verk som existerar i sin egen rätt utan att på något sätt kommentera sin omvärld, till det mest explicit
provokativa och samhällskommenterande – en vital konstscen innehåller allt detta.
Givetvis står det var och en fritt att välja hur man betraktar The Bum. Glädjande är det i alla fall med samtida, åländsk konst som låter tala om sig, som berör, provocerar och väcker tankar. Låt vara att det i det här fallet sker på andra sidan Atlanten.
