Tafsa försiktigt på våra privilegier
Det blev ett rysligt rabalder när Företagarna på Åland nyligen gick ut med synpunkter på skattegränsen. Föreningen ser gränsen som ett hinder.
FPÅs ordförande Mats Adamczak har flera gånger nu gått ut och förklarat att man inte vill avskaffa gränsen, man vill bara ha den osynlig. Bra så. Hur det ska gå till är en betydligt knepigare fråga.
Vi är många som har stött på gränsen i form av dubbel moms eller vägran från en del företag att göra affärer med Åland. Men gränsen vill vi ha kvar. För att vi är masochister, som tycker om att bli
plågade? Ingalunda.
Det hela började på 90-talet med att ålänningarna röstade för medlemskap i EU. Sen skulle det förhandlas om Ålands särrättigheter som markköp och näringsrätt. Åland fick rätt att fortsätta med det man kallade positiv diskriminering.
Men så var det trafiken till och från Åland. EU hade beslutat avskaffa taxfreeförsäljningen vid resor mellan EU-länder från och med 1999. Ingen taxfree mellan Finland och Sverig. Ingen taxfree mellan Åland och Sverige. Vad skulle det innebära för trafiken? Färre resande. Varför äta middag och dansa ombord om det var lika dyrt som i land?
Och ingen billig konjak eller parfym med hem. Följden skulle bli klart glesare trafik.
Men till någras förvåning och mångas glädje ledde förhandlingarna till att Åland ställdes utanför taxfreeförbudet. Fartyg som tog i land på Åland skulle få fortsätta med taxfree. Vi och alla andra kunde fortsätta resa och handla billigt ombord och trafiken skapade många arbetsplatser.
Baksidan av detta var att Åland ställdes utanför EUs skatteunion. Det var inte fri handel mellan Åland och resten av EU på samma sätt som
mellan andra EU-områden. I handeln med Finland var gränsen i det närmaste osynlig, men med resten av EU blev det byråkratiskt och dyrt krångel.
Det här stred mot EUs regelverk ansåg juristerna och lagtingsmännen Christer Jansson (C)
och Bert Häggblom (Ob). De vände sig till EU-kommissionen med krav på samma regler i handeln oberoende av EU-land. De lyckades över förväntan. Visserligen drog Jansson tillbaka sin klagan efter påtryckningar hemifrån, men Häggblom stod fast.
I ett skede trodde man att han också hade backat
efter påtryckningar från bland andra dåvarande lantrådet Roger Jansson (MSÅ), men så var det inte.
”Jag sa inte att jag gjort det, bara att jag frånträtt uppdraget”, sade Häggblom senare till Nya Åland.
Resultatet blev att Åland efter det hade samma klart synliga gränshinder i handeln med Finland som med resten av EU. Rättvisa var skipad.
Men så mycket mer rättvisa av det slaget är Åland knappast i behov av. Att tafsa på de undantag som har förhandlats fram kan ge tråkiga resultat. Och även om de flesta ålänningar skulle klara sig bra med något färre fartygsavgångar per dygn än
dagens drygt 20 så är det kanske bättre än att backa till 50-talet.
Man kan diskutera, man kan förhandla. Men när det gäller de åländska undantagen, som kan uppfattas som privilegier, så vet vi nu av erfarenhet att
i den mån de ändras så är risken stor att det blir i en sämre riktning. Och när man väl från åländsk sida har gått med på försämrade villkor så lär det inte finnas stort intresse på EU-håll att ändra tillbaka. Alltså behöver man gå fram försiktigt.
Med det inte sagt att de företagare som drabbas av skattegränsen behandlas rättvist. En liknande orättvisa drabbade i tiden skärgårdshemmanen, som i och med jordförvärvslagen fick se sina vackra holmar bli i det närmaste värdelösa för att de inte kunde säljas till köpare bortifrån.
Enligt Åland Gallups senaste mätning vill 78,3 procent ha självstyrelse. Den är bra, men inte helt gratis.
