Tack!
Det här är min sista ledare som chefredaktör för Nya Åland. Det är ett ett avsked med dubbla känslor. Å enda sidan känns det vemodigt att lämna en fin skara medarbetare. Å andra har det varit fem år av konstant slit att hålla Nya Åland över vattenytan.
Nya Åland kom ut för första gången för idag exakt 35 år sedan. En rebellisk tidning sprungen ur en konflikt på den dominerande tidningen då ägarna, näringslivets dåtida toppar, försökte styra den journalistiska inriktningen på tidningen Åland. Ägarna sparkade chefredaktör Hasse Svensson då han inte ville gå i ägarnas ledband. Personalen reste sig, med ett par undantag, som en man och tågade ut i protest mot detta det värsta brott man kan begå mot det fria ordet och det redaktionella oberoendet.
I stället grundades Nya Åland. Som en alternativ röst på Åland.
Som en alternativ röst för ålänningarna.
Många hundra slöt upp bakom idén om att journalistik och publicistik är något viktigt, något samhällsbärande, något som är så mycket värt att stöda att det faktiskt får kosta en slant. Många hundra köpte andelar i den nystartade tidningen.
Det har inte varit en lätt resa för Nya Åland. Kriserna har ofta avlöst varandra, och ska vi vara ärliga skulle inte den här tidningen komma ut om det inte vore för ägare som Konstsamfundet och – framför allt – Anders Wiklöf, som spenderat stora pengar för att Åland ska ha det som inte många samhällen har i dag: en andra röst.
När jag tackade ja till att ta ansvaret för att föra facklan vidare som chefredaktör för Nya Åland visste jag inte allt om hur Åland fungerade, hur spelet ska spelas på Fredens öar, eller ens hur läget med Nya Åland verkligen var.
Men det spelade egentligen ingen roll. Nyan är utmanaren, rebellen, den lilla samhällsmedborgarens verktyg för att göra sig hörd. Och med den insikten var beslutet enkelt. Det är själva grunden för det journalistiska kallet – att göra skillnad.
I min första ledare i Nya Åland lovade jag att Nyan skulle stå för sju ord. De var: Oberoende, orädd, ostoppbar, trogen, lyssnande, medkännande och berörande.
Man ska inte bedöma sitt eget arbete, men i mitt huvud har det varit vad Nyan har stått för, innan jag tillträdde, och under min tid som ansvarig för tidningen.
Ja, det har varit ömsom upp och ömsom ned.
Men framför allt har det varit en kamp. Men trots att det är ett jobb utöver det vanliga att ansvara för Nya Åland – en av de mest engagerade lokaltidningar som finns (vill jag lova) – är det en kamp som alltid är värd att ta. Att lyfta fram den lilla människans rätt mot makten, att granska samma makts utövande av just makten och att lyfta frågor ingen annan lyfter är journalisternas främsta uppgifter.
När jag ser tillbaka på de senaste fem åren tycker jag att Nya Åland har gjort detta. Inte främst tack vare mig, utan tack vare mina medarbetare.
Jag tror inte att det finns en enda chef som kan vara stoltare över att ha jobbat med sådana medarbetare än vad jag är över att ha varit en del av det maskineri Nya Ålands personalstyrka utgör – från administration till redaktion.
Nu lämnar jag med varm hand över facklan till nästa stolta bärare av utmaningen att vara underdog i – förmodligen – världens tätaste medielandskap. Och jag kan inte tänka mig en bättre chefredaktör än Anna Björkroos.
Anna föddes samma år som den här tidningen såg dagens ljus. Hennes far fanns med bland alla de som ansåg att det måste finnas ett oberoende, en moralisk kompass, i ett tidningshus. Det är den anda Anna växt upp i, formats av och tagit med sig i sitt redan långvariga arbete för Nya Åland.
I Annas händer vilar Nya Ålands journalistiska framtid tryggt.
I en sådan här, sista, ledare är det också passande att tacka de som betytt extra mycket. Som redan nämnts vill jag förstås tacka mina medarbetare som så träget jobbat för att Nya Åland nu och alltid ska vara en sanningssägare och en röst för ålänningarna.
Som redan nämnts vill jag tacka Nyans ägare, och då främst Anders Wiklöf, för deras bergfasta tro på dualism i det åländska mediesamhället.
Men jag vill också tacka alla de som skrivit insändare, som mejlat både ris och ros genom åren, som stoppat mig på gatan i Mariehamn eller mellan hyllorna på Mattssons för att tala om vad de tycker om vår journalistik. Utan ert engagemang hade inte Nya Åland, eller jag själv, varit det vi är i dag.
Ett verkligt varmt tack, och en förhoppning att ni inte slutar tala om vad ni tycker.
Nya Åland ska beröra. Alltid.
Tack!
