Ta fram siffrorna för brandväsendet
Att prata om, föreslå eller ens antyda behovet av ett samarbete eller samgående eller en rationalisering av brand- och räddningsverksamheten på Åland är som att sticka in huvudet i ett getingbo, insmort i honung.
Man får ofelbart på skallen.
Argumenten som haglar är för den som inte varit inblandad i de senaste decenniernas olika fejder mellan kårerna, helt obegripliga. Det är ett sammelsurium av halvkvädna visor, anklagelser om vem som sprutat vad på vem vid vilken brand, vem som lämnat bil och utrustning i kårhuset för att hinna först till en brand, vem som är en klåpare och vilken kår som egentligen inte har nån vettig verksamhet längre.
Låt oss konstatera fakta.
Så som de är organiserade i dag har de frivilliga brandkårerna och den professionella i Mariehamn inte ett optimalt samarbete. Det finns varken en gemensam administrativ myndighet, som borde ha funnits på plats sedan 2009, eller en gemensam brand- och räddningsplan, vilket det stadgas om i Räddningslag för Åland från 2006.
I den står ” Kommunens räddningsmyndighet, landskapsalarmcentralen samt övriga myndigheter, vilka med stöd av denna lag eller annan lagstiftning givits uppgifter inom räddningsväsendet skall i samråd utarbeta en för hela landskapet gemensam larm- och biståndsplan.”
Av det har blivit intet.
Fortfarande styrs investeringarna inte huvudsakligen av behovet eller de sammantagna resurserna på Åland, utan av kårernas egna önskemål för verksamheten, av kommunala intressen och av en lång tradition av frikostiga anslag till bilar och byggnader.
Ett ofta framfört argument är att det är så det måste vara, annars försvinner frivilligarbetet, och då blir det minsann dyrt.
Ok. Låt oss ta det argumentet på allvar. Låt oss anta att en förändring leder till att de frivilliga brandkårerna försvinner för att man inte vill vara med om man inte får ny bil, nytt hus eller vara först på bränderna.
Hur gör vi då?
Organiserar vi kanske om det hela? Inrättar vi fyra brandstationer för fasta Åland, i norr, söder, öster och väster, på de platser de är bäst lämpade utifrån befintliga resurser, geografi, infrastruktur? Om alla pengar som i dag sätts på de frivilliga kårerna samlas i en pott, hur långt räcker det för fast bemanning? Finns det faktiskt ingen som frivilligt vill syssla med brandkårsverksamhet om den inte ser ut exakt som i dag?
I diskussionen hittills har man tagit för givet att så är fallet, och det, i kombination med att många tongivande kommunpolitiker också varit brandmän, har cementerat en struktur som var bra och logisk förr, men som i dag är både dyr och ineffektiv.
Nu är dags att lyfta katten på bordet.
Nu är dags att ta fram räkneapparaterna och verkligen fundera på hur man kan göra det bästa möjliga för pengarna, inte hur pengarna ska räcka till mesta möjliga av det man alltid gjort.
För klarhets skull, för att vara absolut tydlig: I den ekvationen bör man naturligtvis också räkna in värdet av det barn- och ungdomsarbete kårerna utför, och ett rimligt värde för beredskapen och uttryckningarna som utförs. Det är inte kattskit, men det är ju inte guld och ädla stenar heller.
