DELA
Foto: Jeremic Slavoljub
I fjol under prideparaden bars transflaggan, den blå-rosa-vit-randiga, i täten, för att lyfta transpersoners ställning och uppmärksamma Finlands föråldrade translag. Transpersoner är ofta den grupp som i olika undersökningar mår sämst av de sexuella och könsidentitetsminoriteterna.

Ta chansen, våga se din medmänniska

I dag inleds den åländska Pride-veckan. Nu finns en ypperlig chans för alla att vidga perspektivet. Lära sig något. Ta chansen!

Ny kunskap och nya insikter kan nämligen ha betydelse för dem som du under årets alla andra veckor möter i ditt yrkesliv, i din skola, i din förening, i ditt grannskap och i din familj.

I år är temat för pride ”hälsa tillsammans, tillsammans för hälsa!”. Det är ett mycket viktigt tema, inte bara aktuellt mitt under en coronapandemi utan för att god hälsa är så grundläggande för ett gott liv. Det borde vara en självklarhet att alla har rätt till god hälsa. Men så är det inte.

Det är väl belagt med studier och statistik att personer som tillhör sexuella och könsidentitetsminoriteter mår sämre.

Den svenska myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har i sommar fått i uppdrag att kartlägga HBTQI-personers hälsa och levnadsvillkor, eftersom man vet att de känner större otrygghet, utsätts för mer våld och att det finns en utbredd psykisk ohälsa i jämförelse med andra unga. Det finns ett högre riskbruk av alkohol och droger och det är vanligare med självmordsförsök, för att ta två exempel. Kränkande behandling, våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet är vanligt.

Om dessa dessutom har en sämre socioekonomisk ställning, har en funktionsvariation, har icke-vit hudfärg och är utrikesfödd är de sannolikt en minoritet i minoriteten. Det betyder att man är än mer utsatt.

I den senaste Hälsa i skolan-undersökningen som gjordes fanns en fråga om könsidentitet med för första gången. Just nu analyseras de åländska resultaten, som redan när de publicerades skapade rubriker även utanför Åland eftersom det totalt sett var sämst i hela Finland. Väldigt många åländska unga har upplevt sexuellt våld och våld i hemmet.

I ett litet samhälle kan statistik snabbt bli utpekande för minoriteter och minoriteter i minoriteter, eftersom det numerära antalet kan vara ytterst litet. Därför redogörs inte alla siffror, men av 850 elever kryssade 20–30 personer för att de identifierar sig med ett annat kön än alternativen flicka och pojke.

I den analys som nu görs utförs inga specifika körningar på denna grupp, eftersom den är så liten och det inte går att dra statistiskt säkra slutsatser. Men det man åtminstone vet nu, är att dessa människor existerar. Det är alltid något.

I Hälsa i skolan-undersökningen ställs ingen fråga om sexuell läggning. Varför är oklart. De som är insatta vet att homosexuella, bisexuella, queer- och transpersoner är mer utsatta för olika typer av ohälsa. Att i en studie få det klarlagt med siffror, om än kanske inte alltid statistiskt säkerställda, skulle vara en stor hjälp för att kommunicera med politiker och andra beslutsfattare om var det behövs mer resurser.

Alla har samma grundläggande rätt till god hälsa som vem annan som helst. Alla har samma rätt till ett gott bemötande i skolan, i vården och i arbetslivet. I dag är det inte alltid så, vilket den åländska HBTQI-föreningen Regnbågsfyren med verksamhetsledare Sofia Enros har erfarenhet av.

Det finns berättelser om allt från att vården förutsätter att en gravid har sällskap av en pappa vid förlossningen via negligerande och osynliggörande av sexuell ohälsa till att interkönade inte vågar söka vård för exempelvis cellförändringar eftersom man tror att man ska bli dåligt bemött. Tänk att inte våga söka vård för helt vanliga sjukdomar på Åland 2020!

Det är här var och en har ett tillfälle – ett ansvar som medmänniska – att ta chansen att bli mer inkluderande mot den grupp i samhället som ofta negligeras, som bemöts fördomsfullt, hotas och diskrimineras. Pride är ett utmärkt tillfälle att fråga, läsa på och vara nyfiken. Det är inte rimligt att allt ansvar för utbildning i inkluderingsfrågor ska falla på den som tillhör en minoritet.

Majoriteten kan ta eget ansvar, försöka se sina privilegier och för en stund skifta fokus, eftersom, återigen, majoriteten kan stöta på representanter för minoriteten i sitt yrkesliv, i skolan, i föreningslivet, i grannskapet och i sin egen familj.