DELA
Foto: Luis Quintero/Unsplash
Fyra av tio utsatta journalister i Sverige uppgav att de någon gång har avstått från att skriva om ett ämne på grund av oro för konsekvenserna.

Svårt att värja sig mot magkänslan

För alla som rör sig i den offentliga debatten är risken att bli utsatt för nedsättande kommentarer, till och med hat eller hot, någonting man måste förhålla sig till.
Det leder till en ökad benägenhet att ägna sig åt självcensur vilket i förlängningen begränsar det offentliga samtalet.

Ett forskningsprojekt vid Lunds universitet ska nu kartlägga vad som skrivs om 2 000 svenska journalister på Twitter. Den inledande kunskapsinsamlingen som forskarna har gjort visar att självcensur i dag är ett ganska vanligt fenomen bland journalister.

I en undersökning från 2019 från Göteborgs universitet visar att 70 procent av de svenska journalisterna som svarade på enkäten hade fått nedsättande kommentarer riktade mot sig det senaste året. 30 procent hade utsatts för hot om våld.

Det var en liten förbättring jämfört med siffrorna från 2016 och 2013 men förklaras snarare med att det blir vanligare att medier stänger ner sina egna kommentarsfält, än med att kommentatorernas förmåga att uttrycka saklig kritik har förbättrats.

Vanligast förekommande i rapporter om hot är föga förvånande men ack så beklagligt unga kvinnliga journalister.

Av rädsla för repressalier undviker många därför vissa ämnen som migration, etnicitet och jämställdhet. Fyra av tio utsatta journalister i Sverige uppgav att de någon gång har avstått från att skriva om ett ämne på grund av oro för konsekvenserna.

På Åland finns ingen motsvarande statistik, och även om vi vet att nedsättande kommentarer och även hot och hat förekommer så är det troligtvis så att vårt debattklimat är något snällare, kanske för att vi också i ett så litet samhälle ändå lever rätt nära varandra.

Tar vi steget ut i Europa blir siffrorna riktigt mörka. En av tre journalister uppgav att de har utsatts för hot och hat i en sådan utsträckning att det påverkar deras psykiska välmående. Det framkommer i en undersökning med närmare 1 000 medverkande journalister, beställd av Europarådet.

Undersökningen visar att en av fem som svarade på undersökningen hade blivit arresterade, utredda av myndigheter eller åtminstone blivit hotade med att utredas av myndigheter. Som en följd av det hade 30 procent valt att tona ner berättelser eller avstå helt från att skriva dem.

Det är förstås olika aspekter av samma problem, att bli utsatt för påtryckningar från officiellt håll och att i någon mån idka självcensur på grund av mer eller mindre anonyma påhopp, främst på sociala medier. Men resultatet i båda fallen blir lika verkliga.

Undersökningen hänvisar också till en finsk journalist som, trots att Finland toppar alla listor vad gäller pressfrihet och demokrati, valde att sluta skriva om invandring på grund av kommentarer han fick ta emot på grund av det. Han var så orolig för meddelandena han fick om att de nog visste var hans barn gick i skola att han helt enkelt inte tyckte det var värt att fortsätta.

Och även om de här studierna specifikt har handlat om journalister, som förstås tillbringar en stor del av sitt yrkesliv med att både lyckas och misslyckas i offentligheten, så är det här en utveckling som rör alla som vill delta i den offentliga debatten. Risken att idka självcensurer är därmed inget exklusivt för just journalistkåren utan gäller även aktivister, politiker, debattörer och andra samhällsintresserade.

Det utmanande med just självcensur är att den är svår att mäta eller överblicka och därför får den frodas i det dolda. Det är den där känslan i maggropen som gör att man kanske väljer en lättare väg, skriver om saker som man vet inte orsakar lika stor uppståndelse helt enkelt för att man inte orkar. Det är ett direkt hot mot demokratin.

Ett öppet samhälle kräver rejäla insatser från alla som vill delta i det offentliga rummet, annars riskar man just att gå vägen mot att stänga kommentarsfält eller hålla sig ifrån diskussionsforum för att inte förlora nattsömnen.

Det leder till ett ytterligare fragmenterat samhälle där risken för polarisering bara växer. Och även om det inte finns några enkla svar på hur man kan komma åt de här gråzonerna, hur man kan påverka enskilda individers olustiga magkänsla så skulle ett tydligt ställningstagande från samhällets sida vara att prioritera brott som rör begränsandet av yttrandefriheten – om det så rör sig om skärpt lagstiftning eller utredningar med stöd i nuvarande lag.