DELA
Foto: Emilio Garcia on Unsplash

”Superligan” symtom på sjuk nöjesindustri

Planerna på den europeiska superligan i fotboll rasade samman två dygn efter att den hade presenterats. Supportrarna jublade över att ta tagit tillbaka sin sport från girigbukarna, men girigbukarna frodas fortfarande.

Det är svårt att på ett detaljerat sätt sammanfatta den två dygn långa europeiska superligacirkusen där tolv av världens mest kända lag aviserade att de tänkte lämna nuvarande europeiska turneringar och bilda en egen där de bestämde allt. Men egentligen räcker det med att konstatera att money talks, pengarna styr.

Den ekonomiska krisen är påtaglig i miljardindustrin fotboll. Den har uppstått på grund av skenande kostnader, främst genom spelarvärvningar som har finansierats med lånade pengar och med hopp om avkastning längre fram – alltså spekulation. När hjulen slutade snurra på grund av pandemin fanns inga säkerhetsmarginaler. Fotbollsbubblan höll på att spricka.

För klubbägare som antingen har ekonomiska intressen eller använder fotbollen för att förbättra sin image (till exempel Förenade arabemiraten och ryska oligarker) var superligan en god idé. Genom att omge sig med världens mest guldglänsande lekkamrater, roffa åt sig en större del av vinstkakan och samtidigt eliminera risken att någonsin behöva lämna finrummet kunde man skapa trygghet och långsiktighet. Problemet var att alla andra tyckte att det var en dålig idé, och när fansen och UEFA rasade och fyra stora tv-bolag meddelade att de inte var intresserade att bjuda på tv-rättigheterna (som värderades till 4,6 miljarder euro) var det bara att dra i handbromsen. Superligan blev begraven, för den här gången.

 

En återgång till status quo är dock inte önskvärt. För även om den nya ligans upphovsmän beskylls för girighet så har girigheten växt med ”fotbollsfamiljens” godkännande i många år. Storlagen har tillåtits diktera villkoren, den nya ligan var ett naturligt steg i den utvecklingen.

Klubbar har genom att jaga de stora pengarna dessutom överlåtit beslutandemakten till kapitalstarka grupperingar med andra intressen än rent sportsliga. Och så länge pengarna styr fotbollen (om det är i enskilda föreningar eller i de genomkorrupta organisationerna FIFA och UEFA) kommer supportrarna inte att kunna värja sig från superligor, världsmästerskap i diktaturer eller skenande biljettpriser.

 

Hoppet är ändå inte borta. Tyskland visar en alternativ väg framåt. De tyska lagen har en regel som fastslår att 51 procent av klubben måste tillhöra medlemmarna (den finns i Spanien också, men där går det ju uppenbarligen inte så bra) vilket ger medlemmarna stort inflytande. Det är knappast någon slump att de två tyska storlagen som bjöds in till superligan tackade nej.

Superligan är ett symtom på en sjuk nöjesindustri. Medicinen är att ge supportrarna deras inflytande tillbaka.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp